förbannat

Morr. Har hamnat i exakt samma situation som för tre-fyra år sedan. Suck, inte bara eftersom det känns som att man går i fel i riktning när man gå tillbaka till något som varit, utan framförallt för att jag åter tvingas vara helt förbannad på min fina mamma. Normalt fina ska jag säga, utom då när gäller mitt val av partner. Vi är tillsammans igen, Hon och jag, & mamma har smygläst sms till min pappa och kommit fram till hur det ligger till. Då dyker givetvis frågan upp varför jag inte rakt ut berättat för henne om mitt återupplivade förhållande. Kan berätta att jag prövade den strategin förra gången det begav sig och det föll INTE väl ut. Mamma kan helt enkelt inte hantera det: Hon regredierar till en infantil, obildad människa och yrar om svåra livsval, tidigare pojkvännen & (tror jag) uteblivna barnbarn. För min del vägrar jag reda ut situationen. Vägrar göra det enkelt för henne genom att inte nämna Hennes namn. Vägrar lösa det åt henne. Det är hennes problem och jag förstår inte bakgrunden. Tusan, jag vet ju hur hon växt upp, har känt hennes pappa, sett hennes barndomsvärld. Visst finns små korn som möjligen kan förklara hennes inställning, men sammantaget är ju mamma en förnuftig, bra människa med vettiga åsikter, stor livglädje och en mestadels positiv livssyn. Så nu är jag konstant arg. Kanske är bra inför nattjourerna som kommer nu, lite extra adrenalinkick framåt småtimmarna.

Förhållandet ja. Vi provar, ser hur det går. Att inte vara tillsammans var uppenbarligen ingen hit. Men lite knepigt känns det att gå in i en relation utan att vara riktigt kär. Jag har jobbat så hårt på att inte ha för starka känslor under så lång tid, säkert sätt att inte bli sårad, att de är svåra att väcka till liv. Och Hon... Tror jag inte riktigt är den typen som blir översvallande kär. Eller, fel, det tror jag egentligen att Hon är, men att (& här ber jag om ursäkt för Oprah-terminologin tillika amatörspykologin) förmågan att släppa fram de känslorna är något begränsad. I början var Hon ärligt talat min sämsta flick-/pojkvän någonsin: Det gick inte att prata om något som vagt snuddade vid känslor. Numera är läget helt annorlunda, om än inte helt oproblematiskt. Senast igår pratade vi på telefon. Hon: "bla, bla åh, jag är irriterad på något. Eller ja, något har hänt som... Ja. Som inte intresserar dig. Eller jo, det skulle det absolut göra men... Nej." Och jag lovar att det inte är något barnsligt försök att få mig att säga "Men snälla, berätta!" No,no. Hon får helt enkelt inte ur sig det. Och på något plan så tror jag hon känner att hon lättat sitt hjärta bara genom att nämna ATT det finns något att berätta. Hon gör så hela tiden. I mitt nya förbannade grundläge blir jag förstås irriterad. Mussla.

orginalitetskultur

Jag har en bra period nu, på så sätt att jag känner mig intresserad av saker. Det är inte alltid man orkar med att vara så där rent generellt intresserad, men det är otroligt trevligt när man är det. Varje artikel i DN känns läsvärd, man upptäcker nya geniala rader i låttexter man hört ett hundratal gånger och man kan lyssna på långa utläggningar av folk i omgivningen och faktist få med sig en hel del av samtalet.

En av de artiklar jag plötsligt fått lust att läsa nämnde begreppet orginalitetskultur, ett ord jag gick igång på totalt. Min skräck är att vara förutsägbar. Att bli precis som alla andra, att inte ha något eget. Samtidigt är jag långt ifrån något orginal, antar att jag t.o.m. skulle kunna beskrivas som välanpassad, ett inte alldeles postivit laddat ord. Och just där ligger hela min existentiella ångest, i insikten att jag aldrig kommer att vara speciell. Men sådana här dagar, när det är så lätt att uppamma intresse för det mesta i omgivningen, tänds ett litet hopp att jag inte ska tyna bort i en trottoargrå alldaglig tristess.

klarhet

Allt bara rullar på märker jag, man hinner inte ens tänka så har en - två -tre veckor - en månad gått. Läskigt är bara förnamnet, ordet "vuxen" får en helt ny innebörd. Tidsbegrepp tappar sin betydelse, sex månader är inte längre tid nog för att hinna med allt det där man förr hann. Istället är ett halvår en radda vardagar och helger som är nog så trevliga, men alltför välfyllda och välplanerade för att man ska hinna uppfatta hur många dagar som gått.

Uppdatering: Sedan sist har en nära vän och hennes flickvän tvingats genomföra en sen abort. Hemskt är bara förnamnet. Jag kan inte ens tänka tanken som skulle ta mig närmare en verklig förståelse utan att det gör ont i bröstet. Vilket i sin tur leder till att jag kopplar på alla tillgängliga försvarsmekanismer och helt blockerar de känslor som eventuellt skulle ge mig åtminstone en uppfattning om hur det känns för dem.

Vad gäller helgen har jag synnerligen höga förväntningar. Förra lördagen skrev jag ett sms till Henne (och jag vet att det är tröttsamt, jag har tråkigt ut alla mina nya och gamla vänner inklusive syskon och andras vänner genom att berätta valda delar av den förbannat långa följetong som vårt förhållande utgjort) där jag faktiskt lyckades uttrycka vad jag har för frågor om oss, om henne och om vår eventuella framtid (jag får ju inte ur mig något när vi träffas, och då beskriver jag mig ändå som verbal). Hon blev sur (berättigat) och tyckte att man ska diskutera sådant här öga mot öga (sant) vilket resulterade att jag hoppade en resa hem till mina föräldrar (mamma missnöjd förstås, det här är inte hennes favoritämne över huvud taget) samt en smörrebröd + snapsmiddag för att istället boka tvåvåningståget norrut ikväll. Planen är som följer: Jag tänker äntligen, äntligen, äntligen göra ett ärligt och vuxet försök att få klarhet i hur hon och jag känner. Är det så att det kan fungera är jag beredd att göra ett försök, känns det tvärtom som om vi kommer fortsätta att trampa vatten flera år till så ger jag upp. Jag klarar det nu, för ett par år sedan var det inget alternativ. Jag hade gått under om jag hade förlorat henne. Det kommer jag att göra den här gången också, men jag kommer åtminstone klara av att uppehålla en fungerade fasad utåt.

Orealistiskt? Oh yes, men efter år inne i relationsdimman hoppas jag återvända hem på måndag med en ny känsla av klarhet.

förnuft & känsla

Lika bra att spinna vidare på samma tema antar jag, det här med att dras mellan det man borde och det man vill. Helgen som gått var ett strålande exempel på att det kan bli ganska bra att försöka kombinera de båda.

Upptakten skedde i torsdags kväll. Jag hade laddat för en helkväll ensam hemma efter en skapligt aktiv vecka. Lite lugn, lite vin, lite bok, lite film var planen. Men så spårade det hela ur totalt. Jag vet inte hur det gick till, bara att samma sak händer en eller ett par gånger varje år. Helt plötsligt satt jag och grät till uppenbart patetiska förvecklingar i handlingen på Grey's Anatomy. I nästa stund rullade ensamscenariot igång i min förvirrade hjärna och så var den mentala tomhetskänslan ett faktum. Ett par mer eller mindre genomtänka sms senare låg jag i sängen och kände mig fortfarande...tom.

Fredag morgon: En klar förbättring förstås jämfört med tillståndet kvällen innan, men ändå en lurande känsla av att den kommande kvällen inte skulle bli så trevlig den heller. Dags för åtgärd alltså. Jag flexade ut 15.20, panikcyklade hem, duschade, packade och drog iväg till stationen där nästa tåg till Stockholm gick 16.05. Trodde jag, det var ju försenat förstås. Inte bra för impulsiviteten kan jag meddela, att tvingas stå på en perrong 25 minuter och tänka igenom sitt beslut. Biljetten var ju hur som helst köpt, 18.22 gled vi in på T-centralen och en timma senare var jag på fest någonstans på Söder med Henne, ett par vänner sedan tidigare och ett gäng nya bekantskaper som samtliga verkade jäkligt trevliga. En lång utekväll följde, en mycket bra sådan dessutom.

Lördag morgon: Klev upp efter fem timmars sömn och var galet pigg. Spenderade dagen med Henne, köpte en (dyr) födelsedagspresent till min syster och tog motvilligt tåget tillbaka på eftermiddagen för att hinna med nästa tillställning. Den med pliktförtecken. Som förstås visade sig bli en skaplig succé den också. Bra folk, finfin stämning och äntligen lite kontakt med människor utanför jobbsfären i den här staden.

Yes, så nu är jag nöjd och glad igen. Och lite stolt över att jag för en gångs skull inte låtit praktikaliteter (tid och pengar med andra ord, en aningens dyr helg det här) komma i vägen för det som känns rätt.

femte hjulet

Nyår, nystart. Själva firandet klarades av först igår för min del, nyårsnattenbjöd istället på sexton timmars arbete (med en liten paus för en skål i Herrljunga Bubblitz Jordgubb vid tolvslaget). Igår bjöd skålandet på aningens högre procentsatser trevligt nog.

Jag gillar nystarter (vem gör inte det?) och då framförallt känslan av att summera, lägga till handlingarna och dra upp nya riktlinjer för tillvaron. Egentligen skulle man nog göra det där lite oftare än två gånger per år (som det blir för min del: Höst och nyår känns lite på samma sätt), annars blir det så lätt så att allt tuffar på utan att man riktigt märker vad som händer. Det är nog ett personlighetsdrag det där också, viljan att Göra klart saker. Sällan är man så lycklig som när man avslutat något fint projekt och äntligen för stämpla det hela som Avslutat.

I förrgår var jag medbjuden på en dubbel parmiddag. Det är inte så ofta jag befunnit mig i den klassiska femte hjulet-positionen, och de få erfarenheter som finns i bagaget har inte direkt gett mersmak. Följaktligen var jag rätt sugen på att stanna hemma och se på ER istället, men tänkte att det förnuftigaste valet nog ändå var att tacka ja. Japp, där satt man sedan med en raclettespade i ena handen och ett artighetsleende på läpparna. Och förfärades. Hur kan så trevliga människor (det ena paret) bli så förbannat tråkiga? Racletteskämten haglade, artighetsskrattet plockades fram (aningen rostigt, det var inte igår jag tvingades skratta år något uppenbart aptråkigt på grund av sociala konventioner) och klockan gick.

Jag gick därifrån lättad och helt och hållet nöjd med min tillvaro. Hellre ett ensamt men stimulerande och aktivt liv än ett stagnerat förhållande med så låga humorpoäng att Stefan & Krister framstår som komiska genier. Telefonbriefade det hela med Henne som var helt med på noterna.

Nästa helg har jag åter ett lyxproblem att ta ställning till: Födelsedagsfest på hemmaplan som jag verkligen borde gå på av alla möjliga skäl eller gaygala (eller ja, officiellt kanske tillställningen mer går under benämningen "fest") i storstaden. Frågan är om jag ska gå på det förnuftiga eller det roliga alternativet? Tricky.

klädkod

Då var julen färdigfirad. Inte så skoj alls, jag hör till dem lyckligt lottade som har en (hyfsat) funktionell familj att fara hem till. Jag hann även beta av ett par barndomskompisar och deras nyfödda barn nu under ledigheten. Min omgivning har gått igång på här med barn fullständigt vad det verkar. Tror inte jag är där riktigt än, men det beror nog mer på livsomständigheterna för tillfället än min inställning generellt.

På juldagen var jag med ett gäng gamla bekanta på ett uteställe i min uppväxtstad. Det är som det är, juldagen är obligatorisk utgångsdag i alla mindre städer. Numera är jag dock så gammal att det är helt okej att sitta på en hygglig restaurang med gigantiska fönster riktade åt ut mot den s.k. partygatan istället för att själv ragla omkring därute (vilket jag, det ska erkännas och inte utan en viss stolthet, mycket sällan gjort). 

Man kan sammanfatta kvällen med att man fick se ett och annat genom det där fönstret. För egen del slogs jag framförallt av vilket mode som uppenbarligen råder på högstadie- & gymnasienivå numera. Vi snackar kjolar och skjorts så korta att så gott som alla visar upp åtminstone nedre delen av skinkorna och till det skor med klackar så höga att jag först motvilligt blir imponerad av folk över huvud taget tar sig fram, för att sedan inse att just "ta sig fram" är ett passande uttryck eftersom de inte direkt skrider. Och den här lätt porriga känslan hela outfiten inger, visst måste det vara tänkt så? Eller är det jag som totalt tappat greppet?

Jag träffade en gammal pojkvän och fikade under helgerna också, en eftertänksam person som inte agerar i brådrasket utan tänkter till först. Sådana människor är generellt bra att samtala med får man säga. Jag redogjorde självklart för juldagen och gled sedan in på mina egna klädstrategier vid utgång. Förr, när sjävförtroendet var mer än taskigt, var mitt mål att jag inte skulle märkas om jag kom in i ett rum men att man skulle tycka att jag var snyggt klädd OM man såg mig. Hu, så sorgligt. Mitt vuxna jag har en lite mindre självförnekande hållning och tar gärna på sig något som syns DIREKT. Undrar om kidsen på stan redan kommit till det stadium som det tog mig flera år att nå? De kanske har insett att det är rätt kul att synas, inte glida runt som skugga i bakgrunden och hoppas på att upptäckas av någon vänlig själ. Inte omöjligt att det är så, och i så fall är nog dagens klädkod inte så tokig trots allt. 

För övrigt köper Hon och jag julklappar till varandra (d.v.s. de jag köper till är syskon + föräldrar + Henne, och hon köper till mig. Enbart mig). Den klapp som jag köpt är löjligt dyr, till och med för en som gillar att ge bort presenter. Vi ska se till att utväxla dem om ett par veckor. Tänker inte ens ge mig på någon ytterligare tolkning av det här.

Nyår kommer för övrigt att firas in på jobbet, hoppas på en liten paus framåt småtimmarna då jag ska avlägga årets löfte som redan är packat och klart: -09 ska bli året då jag äntligen röjer upp i relationsträsket mellan Henne och mej. Jej.

dumpa

Oopps. Verkar som om jag oroade mig i onödan. Igår fick jag ett mycket märkligt samtal och dejten är härmed inställd. Jag känner mig lite lurad, främst eftersom det inte varit jag som varit drivande alls hittills. Tvärtom försökte jag redan morgonen efter underlätta ett avslut, så att ingen skulle känna sig tvingad att uppehålla kontakten. Men så haglade komplimangerna och aktivitetsinbjudningarna, och då tänker man ju förstås att det kanske kan bli något ändå. Skumt. Ibland funderar man lite på hur folk tänker.

Hur som helst så var det mitt livs första dumpning (man kanske iof inte kan kalla det här ett förhållande, men en dissning är det likväl), vilket väl i sig är patologiskt. Det behövs knappast någon doktorsgrad i psykologi för att kunna uttala sig om mekanismerna bakom ett sådant beteende. Har därför bestämt mig för att nackdelarna delvis vägs upp av fördelarna. Ska man bli dumpad är det här nog en av de bättre varianterna.