bättre än inget

Det har hänt igen: Jag tror mig ha fått en beundrare (den som vid det här laget börjar tro att jag är självförhärligande liten subba är förlåten). Jag undrar ibland vad det är för egenskap jag har som gör att snällblyga småtöntiga killar med pojkhumor (som är så tråkig att jag totalt förhindrat alla de tiotals dåliga skämt jag hört idag från att lagras i långtidsminnet) dras till mig. Ofta tar jag det hela ett steg längre i tanken och inser att jag just nu inte alls hade behövt leva ensam på 56 kvadrat. Jag hade kunnat ha sällskap av någon på kvällarna. Det ska tilläggas att jag det handlar om ett fåtal kvällar som jag låter min hjärna förgiftas av dylika sentimentala tankar. Som den här efter har sett ännu en förlossning på teve. Jag måste sluta se på alla galna blivande mödrar som av någon anledning besämt sig för att föda med hela svenska folket, min biologiska klocka går helt i spinn, livmodern tar tillfälligt över funktionen som beslutsfattare och bestämmer att det inte längre finns tid att vara picky utan att det är dags att producera. Dags att acceptera inviten från tråkpojken för dagen. Puh, utmattande. Och tröttare lär jag bli, dags för internat tors-fre. Jej.