konferera

I dagarna tar jag ytterligare ett par steg i riktning mot ett liv som vuxen (skulle gärna ha använt ordet vuxenpoäng om det inte hade gått total inflation i användningen av uttrycket) genom att gå på konferens, en tvättäkta sådan med namnlapp, moderatorer och fika överallt. Nu tillhör jag i och för sig de som samlat tantpoäng ända sedan jag först öppnade munnen och formulerade en tvåordsmening, men tycker ändå att jag känner mig lite närmare ett liv som yrkesetablerad icke-ungdom efter dagens aningen trista faktaupprapningar.

Upprapningar som avslutades med en bankett. Som i sin tur fick mig att fundera på vad det är i mitt uppträdande som gör att män i yngre medelåldern gång på gång verkar tycka att jag är ett lämpligt objekt att rikta in sin charmoffensiv på. Det händer tusan hela tiden. Jag får mail av människor jag inte sagt mer än hej till, men som ändå tycker att jag "är en underbar tjej". Nu sist var det en trettio år äldre förmåga som skickade ett Kirkegaardcitat av oklar anledning. Tro mig, den här typen av uppmärksamhet är ungefär lika smickrande som ett nyp i arslet, eller för att ta ett exempel från min uppväxts mindre lyckliga dagar: Lika smickrande som när någon packad grabb på Bogrens bjöd upp till en slemmig tryckare. Det handlar bara om huruvida man har bröst eller inte: Noll personbundenhet, noll betydelse. Krasst, men sant. I mitt fall finns dock troligen ytterligare en & annan faktor, samtliga mindre roliga att erkänna. Jag gissar att jag måste utstråla en otroligt stark vilja att bli omtyckt, i kombination med en mesighet (om man inte gillar omskrivningar) eller snällhet (om man man är mer lagd åt inlindade omdömen) som gör att jag inte säger ifrån. Det är förbannat svårt att vara otrevlig helt enkelt.