sugar rush

Japp, då var man förvirrad då. Ännu en helg till ända, ännu en helg med mer än vänskaplig samvaro i storstan. Jag är riktigt rädd för hur hela situationen utvecklat sig, rädd att allt ska snurra igång och bli på precis samma sätt som förra gången. Det som så här i efterhand ändå måste kalla en regelrätt depression för min del, som i sort sett helt och hållet kunde härledas till det förhållande som nu är ytterst nära att ta fart igen. Givetvis borde jag prata om det hela med Henne. Just nu skyller jag fördröjningen på att det är svårt att hitta en lämplig ingång nu när vi ses så sällan och då ofta i andras sällskap. Snack förstås, om sanningen ska fram har vi aldrig varit särskilt bra på att prata om sådant som har känslomässig anknytning. Jag är inte så intresserad av att verbalt dissekera sönder det ena och det andra (solklar reaktionsbildning efter en uppväxt med en pappa som ständigt skulle PRATA). Hon är helt enkelt usel på att prata känslor. Några av mina allra starkaste minnen från vår tid som par är de vaknätter som regelbundet återkom, särskilt tidigt i förhållandet. Vaknätter som blev nödvändiga när det var uppenbart att Hon tyckte att något inte var som det skulle. Hon förmådde rent fysiskt inte formulera sina tankar i ord och lösningen blev att jag så småningom fick gissa mig fram till problemets kärna. Vilket som man förstår tar några timmar när man helt famlar i mörker. Förutsättningarna är något mer lovande den här gången, jag är säker på att Hon gått framåt en hel del på området och själv är jag rätt anpassningsbar. På onsdag ses vi igen, får se om jag kan får till stånd lite dialog.

Annars var jag i helgen med om något som en gång för alla fastställde min identitet som klar icke-sensationssökande individ. Det började med att vi köpte lösgodis innan vi sprang iväg till tunnelbanan och Stadsteatern. Vi tog oss in i salongen, jag arrangerade påsen snyggt i jackfickan för maximal tillgänglighet men minimalt prassel, och sedan följde en och halv timmas oavbrutet sockerintag. Resultatet: En i det närmaste berusad version av mig själv raglade ut från teatern. Jag fnittrade åt allt, fick anfall med skrattgråt och kände hur endorfinerna fullkomligt haglade i kroppen. Effekten höll i sig en timma cirkus. När jag sansat mig kunde vi dels konstatera att socker sannerligen inte är helt ofarligt och att jag uppenbarligen inte behöver kasta mig ur flygplan på tusentals meters höjd för att få endorfinkickar.