grön

Jag har bytt arbetsplats i dagarna, vilket kommer ske upprepade gånger de närmaste två åren. Å ena sidan tillfredsställer det förstås min något rastlösa natur, å andra sidan avskyr jag att begränsas av att vara ny på jobbet. Man hittar ingenting och ingenstans, känner inte till några rutiner och förväntas vara förbannat trevlig mot allt och alla. Dessutom måste man hela tiden visa framfötterna. Hu. Saknar redan mina forna arbetskamrater. Men, men.

Det är nog så att jag är inne i en svacka igen, vilket inte är så konstigt eftersom jag verkligen förbrukat alla mina endorfinlager de senaste helgerna. Jag har haft det förbannat trevligt, aktiviteterna har radat upp sig framför mig, jag har träffat nya bra människor, fördjupat relationen till gamla vänner och, kanske minst lika viktigt: Jag har äntligen lyckats haspla ur mig en hel del av det jag jag funderat på kring Henne och mig. Hon tog det bra förstås, det gör hon alltid, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Nu har vi alltså åter pausat vårt förhållande på mitt initiativ. Undrar om jag någonsin kommer få ordning på hur jag känner och vad jag vill. Jag får dubbla signaler från alla receptorer. Intellektuellt inser jag att en person inte kan fylla alla ens behov. Man kan inte kräva att den man väljer att leva med ska vara intresserad av precis allt man själv gillar. Samtidigt tänker jag att det måste finnas minimikrav, ett minsta antal gemensamma nämnare att basera förhållandet på.

Emotionellt är resonemanget lika tvetydigt. Sannolikheten att jag någonsin träffar någon som jag klaffar så perfekt med som Henne är nästan obefintlig, samtidigt som jag inte mår bra när vi är tillsammans eftersom jag tappar så många sidor jag gillar hos mig själv. Undrar om parterapi kan vara svaret trots allt, är nog egentligen en mer konstruktiv metod än den jag valt som går ut på att tokdejta (så gott jag kan) en period i hopp om att på så sätt reda ut mina känslor.

Suck. Jag undrar om jag inte borde dra in mitt tillstånd att fatta några som helst beslut i nuläget, allt är alldeles för suddigt.