tårar på perrong

Haft besök i helgen, av Henne i Stockholm. Åh, det var fint! Men så här efteråt känns som om det enda jag tänker på är hur ensam jag är numera, utan Henne. Det märks mycket mer efter en helg med sällskap. Man ser det på efterlämnad oreda, odiskade koppar och flera dagars färdiga matlådor eftersom man för en gångs skull brytt sig om att laga riktig mat under helgen. Nu känns det inte bara tomt utan framförallt jädrigt förvirrat. Varför ser jag inte bara till att vi blir ett par igen? Varför har jag så förbannat svårt att ses oss tillbringa ett liv tillsammans? Varför kan jag inte tänka mig att skaffa barn eller gifta mig med Henne när jag vill ha henne nära hela tiden, alltid?

En och annan delförklaring kan jag förstås skaka fram, som att jag vet att jag inte skulle fixa att leva tillsammans med Henne utan att bli en olycklig bitter gnällkärring. Därför att mitt något sköra självförtroende behöver försäkras om att jag inte är helt hopplös relativt frekvent, och det kommer inte att hända. Därför att det finns så många områden i vardagen där vi har så monumentalt olika uppfattningar om saker och ting att vi inte kan mötas på halvägs. Därför att jag måste dejta runt lite, för att se var felet ligger. Om det är jag som inte klarar av situationen eller om det är Hon.

iskallt

Idag bränns det inte direkt inom något område, känns som om jag är miltals från att hitta vad det nu är jag behöver för att trivas i livet. Jag är utråkad, trött och småsur. Har toppat kvällens händelselösa program med en härlig dusch i iskristaller som kom farandes ut munstycket. Värmen är tydligen avstängd.

Jag har en ny teori som förklaring till att jag aldrig i hela mitt liv kommer bli uppraggad: Jag tror att jag ser upptagen ut, på det där (out)här(d)liga religiösa sättet. Makeover?

tågdrömmar

Reste hem efter en helg i storstaden idag. Att åka tåg innebär alltid ett visst mått av spänning. Varje gång man svingar sig upp från perrongen hoppas man på ett SJ-moment: En dag kommer man ju hamna bredvid någon synnerligen trevlig människa, och så kommer ens singeldagar vara räknade.

Jag är lite orolig för mig själv för tillfället, eller snarare oroad över mitt omdöme som börjar bli aningen fördunklat efter en ganska lång period utan egentlig kroppskontakt.Upptäcker att personer som jag egentligen inte skulle vilja tillbringa mer max än en halvtimme tillsammans med dyker upp i diverse...tankelekar. Inte bra. Misstänker att det här beteendet kan få svårhanterade konsekvenser.

måndagsglädje

Så här långt måste jag ge den senast inledda fasen i mitt liv, nummer 5, klart godkänt.
Fas1: De omhuldade barnaåren med orubbat självförtroende & en megaloman inställning till livet.
Fas2: Självmedvetenheten vaknar på mellanstadiet. Högstadiet grundlägger en absolut övertygelse om att vissa utseenden & personligheter får räkna med ett ensamt liv. Gymnasiet med en önskan att fly över Atlanten. En tandställning som sätter stopp för planerna. Första minnesluckorna. Student.
Fas3: Utomlands. Hämningarna börjar släppa. Provar på en allvarligare depression. Rymmer hem.
Fas4: Uppsala. Pojkvän, studier, självförtroende, fler pojkvänner, en mer realistiskt syn på utseende och personlighet, flickvän, helt släppta hämningar, allt annat bra.
Fas5: Flytt, jobb, uppstart i ett helt nytt sammanhang.

trevligt trött

Är galet trött med tanke på att de senaste två dygnen innehållit enbart två olika typer av aktiviteter: Mat och sittande. Man skulle kunna lägga till en tredje gren, nämligen det gamla härliga lärakännaspelet. Non-stop trevliga kommentarer och följdfrågor, inget hycklande men ändå den där formen av ytlig trevlighet som man inte orkar med hur länge som helst. Skönt att vara hemma igen med andra ord. Som kompensation för veckans verbala tomgång har jag idag sms:at och mailat som en tok för att försöka hålla liv i kontakten med de som man inte blir helt matt av att umgås med. Hann med en stunds mobilprat med Henne i Stockholm också, någon gång ska jag försöka mig på en kort sammanfattning av vårt förhållande som bakgrund till alla de gånger Hon dyker upp i löpande text.

För övrigt kommer jag närmare och närmare internet-dating: Botten är nära.

bättre än inget

Det har hänt igen: Jag tror mig ha fått en beundrare (den som vid det här laget börjar tro att jag är självförhärligande liten subba är förlåten). Jag undrar ibland vad det är för egenskap jag har som gör att snällblyga småtöntiga killar med pojkhumor (som är så tråkig att jag totalt förhindrat alla de tiotals dåliga skämt jag hört idag från att lagras i långtidsminnet) dras till mig. Ofta tar jag det hela ett steg längre i tanken och inser att jag just nu inte alls hade behövt leva ensam på 56 kvadrat. Jag hade kunnat ha sällskap av någon på kvällarna. Det ska tilläggas att jag det handlar om ett fåtal kvällar som jag låter min hjärna förgiftas av dylika sentimentala tankar. Som den här efter har sett ännu en förlossning på teve. Jag måste sluta se på alla galna blivande mödrar som av någon anledning besämt sig för att föda med hela svenska folket, min biologiska klocka går helt i spinn, livmodern tar tillfälligt över funktionen som beslutsfattare och bestämmer att det inte längre finns tid att vara picky utan att det är dags att producera. Dags att acceptera inviten från tråkpojken för dagen. Puh, utmattande. Och tröttare lär jag bli, dags för internat tors-fre. Jej.

gillar, gillar inte

Nu börjar individer utkristallisera sig i gruppen av nyblivna kollegor. Intressant förstås. Tidigare såg jag mig själv som en social kamelont som framhävde olika delar av min personlighet i olika sammanhang (något som jag diskuterat galet mycket med min fd flickvän som är mer stabil i det avseendet), numera är jag osäker på om det stämmer. Har säkert med åldern att göra, har ju ändå förlorat alla ungdomsrabatter i år.

Det är egentligen bara en person jag inte är särskilt färtjust i; en träig, omogen & humorlös typ. Och det inte är inte den där typen av ogillande som längre fram kan vändas till vänskap. Alla mina bästa vänner som jag lärt känna på senare år har jag varit lite tveksam till på ett tidigt stadium i relationen. Ofta något slags rädsla färgad av för mycket respekt, alternativt att vissa av ens sämre egenskaper, som man ogillar extra mycket just eftersom de är ens egna, finns hos personen ifråga. Jag är till exempel lite av en besserwisser, men jobbar stenhårt på att trycka undan alla sådana tendenser. Just därför har jag noll tålamod med människor som beter sig på det sättet. Så är det alltså inte med trägrabben. inte med någon i gruppen ännu egentligen, vilket är lite oroande. Hoppas att jag snart börjar känna mig åtminstone lite provocerad av någon så att det kan växa till en lite djupare vänskap.

andrahandsinfo

Idag har jag fått en oväntad komplimang. Visserligen i andra hand, men det är i mina ögon nästan bättre eftersom man då slipper tänka på hur man skall bete sig. Inte utan att man är en riktig sucker just när det gäller komplimanger. Bekräftelser generellt är kanske mer riktigt uttryckt. Jag misstänker att jag skulle kunna acceptera alla möjliga märkliga egenskaper hos folk bara de med jämna mellanrum gav mig verbala bevis på att jag är uppskattad.

Tolkar i alla dall andrahandsinfon som ett gott omen inför framtiden. Det kanske blir bra det här.