influerad

I helgen får jag besök av lite vänner, ska bli riktigt skojigt. Jag har laddat genom att slå personligt rekord i omkostnader på Coop (jupp, inget groggvirke här inte). Hon kommer också. Det var inte tänkt så från början, men nu har Hon styrt om sina planer så att vi blir en full kvartett. Strålande! Utom att det finns lite smolk i bägaren. Jag har bestämt mig för att jag ändå måste tala om för Henne att jag behöver fundera lite till på vem jag är utan Henne. Innan vi träffades trodde jag i min enfald att 1) Det bara var att göra slut när ett förhållandet inte var bra 2) Att kärlek är det enda som betyder något i ett förhållande (amor vincit omnia alltså, jorå: Nog kan man svänga sig med några latinska uttryck :-) och 3) Att jag var så stark i min grundperson att jag trots influenser från starka personligheter i min närhet skulle förbli mig själv. Fel på alla punkter alltså. Man kan tydligen stanna ÅR i dåliga förhålladen utan att för den skull ta ett enda steg i riktning mot det oundvikliga slutet. Kärlek vinner INTE över hundratals praktiska hinder, inte när förälskelsens dimma klarnat och vardagen smyger sig tillbaka. Och vad gäller nummer tre i listan ovan så antar jag att det är mer än relevant vem den där starka personligheten är. För min del är det alltså Hon med stort H. Hon har betytt mer för min personlighet än alla mina tidigare förhållanden samlat. Det går inte ens att jämföra. Med Henne har jag skaffat mig en musiksmak, som inte är identisk men nog så lik. Jag har fått en försmak för en viss typ av humor, vilket jag förstås hade redan innan men nu är den befäst för all framtid. Hon har rekommenderat teveserier, konserter, o.s.v. Vissty har jag också bidragit på mitt sätt, men faktum kvarstår att jag är den jag är delvis på grund av henne. Det är lite läskigt, och en del av förklaringen till att jag är rädd att bli tillsammans med Henne igen. För då vet jag inte riktigt vad som är jag längre, vad som kommer från mig och vad egentligen härstammar från henne men som jag ganska okritiskt inlemmat i min personlighet. Ordinerar mig själv härmed lite tid på egen hand, vilket inte borde vara alls omöjligt med tanke på att vi bor 15 mil från varandra.

utveckla det!

Det börjar gå på tok för lång tid mellan gångerna, inte bra alls. Ursäkten är bra däremot. Jag tror tusan att jag på senare tid åter börjat utvecklas vidare som människa, vilket inte är illa alls. De sista åren har jag levt ett otroligt stabilt liv. Ni vet hur det är, man ordnar upp tillvaron på så sätt att man trivs. Till och med hela debaklet med första flickvännen gick relativt smärtfritt, frånsett en smärre relationskris med min mamma (som förstås löste sig lagom till att förhållandet i fråga tog slut). Jag har tyvärr lite svårare att precisera exakt vilka mer påtagliga effekter den pågående utvecklingen kommer att få, men jag räknar kallt med att det hela bär med sig något positivt. Det känns ruskigt bra att kunna se tillbaka på det beslut jag tog i höstas, som då inte kändes som något direkt strålande val (att flytta ifrån allt och alla till en ny medelstor svensk stad som säkert ser ut som alla andra medelstora svenska städer: Storstadskomplex, krav på homogenicitet vad gäller kläder, intressen och livsval samt uteställen med Ibiza-skumpartyn lagom till minusgraderna i advent), och känna att det ändå var rätt.

Lite mindre glatt: Min pappa var på besök i helgen. Han mår på olika sätt inte bra, dels är han relativt nyligen bukoperarad pga av en kärlmissbildning i tarmen och dels så behandlas han för upprepade depressioner. Det känns sorgligt att se en föräldrar tappa en stor del av den personlighet han eller hon alltid har varit. Konstigt att inte kunna räkna med att ens tidigare intellektuellt sätt knivskarpa pappa plötsligt inte riktigt hänger med i samtalet. Frustrerande at inte veta alls hur man ska hantera det hela. Jag tror till exempel att pappa inte riktigt tål sin antidepressiva medicin, och att han tar en hel del smärtstillande och lugnande tabletter i doser som aldirg kan vara nyttiga. Det bästa vore självklart att sätta sig ned med alla inblandade och bara ta upp det hela till diskussion: Utveckla de tankar och farhågor man har burit på sedan så lång tid tillbaka. Orden finns bara inte där när jag behöver dem.

anti

En vecka sedan sist, av den enkla anledningen att jag varit så förbannat upptagen. Och, ja, nästan smålycklig. Det knepigt det där att man alltid känner som starkast för att förmedla sina känslor till andra när man är nere. Eller kritiskt. Eller upprörd. Dessutom är det så mycket lättare att få folk med sig. Prova själv, negga lite på jobbet så ska du se att åtminstone ett par stycken surkart hänger på och snart är hela fikarasten en fullskalig litania över grått väder, cykelturer i regn och taskig övertidsersättning.

För egen del jobbar jag ganska hårt med mina antitendenser. Har man väl börjat syna olika företeelser i sömmarna är det svårt att sluta, och letar man så hittar man allt något som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Värst är det när man inte ens bryr sig om att leta utan helt instinktivt väljer att förespråka motsatt uppfattning jämfört med majoriteten. Som Stig Larsson-böckerna: Jag vet fortfarande inte om jag på riktigt tycker att det var en ganska fattig läsupplevelse eller om jag bara gått på antiautopilot.

Andra situationer då jag gärna utan att tänka intar en anti-pose är så fort diskussionen närmar sig manligt-kvinnligt kontra biologisk-socialt arv. Jag är absolut med på att det finns klara biologiska skillnader mellan könen. Jag är också med på att det kan vara svårt att renodla vad som är vad. Däremot är jag inte med på alla dessa kategoriska påståenden som folk gödslar med, folk som uppenbarligen inte orkar tänka mer än ett steg. I förra veckan var jag på föreläsning om smärta. Föreläsaren etablerar snabbt fakta: Kvinnor upplever smärta starkare än män och kommer ihåg den en längre tid. Det beror på att specifika minnescentra i hjärnan är större hos kvinnan. Följden är att kvinnor i större utsträckning än män får kronisk smärtproblematik. Auditoriet nickar, alla accepter utan omsvep att det här något biologiskt, inget man kan göra något åt. Uppenbarligen ligger det hela i kvinnans natur. I nästa mening berättar samma föreläsare om hjärnans otroliga anpassningsförmåga, att de områden som används utvecklas i större utsträckning än andra och att vi bildar nya hjärnceller hela livet. Borde inte alla då dra slutsatsen att det kanske inte bara är biologin som spelat in här, utan också hur man fostrats? Vad man fått utveckla för talanger? Vilken stimulans man fått?

Åh, jag tror inte att det blev så tydligt som jag skulle önska det där. Efter ovanstående del av föreläsningen hamnade jag dessutom i den klassiska diskussionen om huruvida män kan vara lika vårdade som kvinnor under spädbarnsåret. Morr, man blir matt.

Lite mindre pretentiöst: I veckan har jag pendlat upp till Storstaden igen. Tror nog att jag åter måste kalla mig flickvän. Något oväntat kulminerade det hela på ett sätt som jag har svårt att redogöra för ordentlig. Vi kanske kan nöja oss med att det var riktigt bra, avklätt och väldigt ömsesidigt, vilket tidigare varit något av ett problem. Dessutom väldigt tyst, av ett antal olika skäl. Ännu har jag inte tagit upp den stora Framtidsfrågan. Gjorde ett halvhjärtat försök med ett textmeddelande som förstås inte fick något svar. Vilket det i sanningens namn inte heller förtjänade, det finns ämnen som måste diskuteras öga mot öga vilket också är huvudproblemet i dagsläget.

sugar rush

Japp, då var man förvirrad då. Ännu en helg till ända, ännu en helg med mer än vänskaplig samvaro i storstan. Jag är riktigt rädd för hur hela situationen utvecklat sig, rädd att allt ska snurra igång och bli på precis samma sätt som förra gången. Det som så här i efterhand ändå måste kalla en regelrätt depression för min del, som i sort sett helt och hållet kunde härledas till det förhållande som nu är ytterst nära att ta fart igen. Givetvis borde jag prata om det hela med Henne. Just nu skyller jag fördröjningen på att det är svårt att hitta en lämplig ingång nu när vi ses så sällan och då ofta i andras sällskap. Snack förstås, om sanningen ska fram har vi aldrig varit särskilt bra på att prata om sådant som har känslomässig anknytning. Jag är inte så intresserad av att verbalt dissekera sönder det ena och det andra (solklar reaktionsbildning efter en uppväxt med en pappa som ständigt skulle PRATA). Hon är helt enkelt usel på att prata känslor. Några av mina allra starkaste minnen från vår tid som par är de vaknätter som regelbundet återkom, särskilt tidigt i förhållandet. Vaknätter som blev nödvändiga när det var uppenbart att Hon tyckte att något inte var som det skulle. Hon förmådde rent fysiskt inte formulera sina tankar i ord och lösningen blev att jag så småningom fick gissa mig fram till problemets kärna. Vilket som man förstår tar några timmar när man helt famlar i mörker. Förutsättningarna är något mer lovande den här gången, jag är säker på att Hon gått framåt en hel del på området och själv är jag rätt anpassningsbar. På onsdag ses vi igen, får se om jag kan får till stånd lite dialog.

Annars var jag i helgen med om något som en gång för alla fastställde min identitet som klar icke-sensationssökande individ. Det började med att vi köpte lösgodis innan vi sprang iväg till tunnelbanan och Stadsteatern. Vi tog oss in i salongen, jag arrangerade påsen snyggt i jackfickan för maximal tillgänglighet men minimalt prassel, och sedan följde en och halv timmas oavbrutet sockerintag. Resultatet: En i det närmaste berusad version av mig själv raglade ut från teatern. Jag fnittrade åt allt, fick anfall med skrattgråt och kände hur endorfinerna fullkomligt haglade i kroppen. Effekten höll i sig en timma cirkus. När jag sansat mig kunde vi dels konstatera att socker sannerligen inte är helt ofarligt och att jag uppenbarligen inte behöver kasta mig ur flygplan på tusentals meters höjd för att få endorfinkickar.