Allt bara rullar på märker jag, man hinner inte ens tänka så har en - två -tre veckor - en månad gått. Läskigt är bara förnamnet, ordet "vuxen" får en helt ny innebörd. Tidsbegrepp tappar sin betydelse, sex månader är inte längre tid nog för att hinna med allt det där man förr hann. Istället är ett halvår en radda vardagar och helger som är nog så trevliga, men alltför välfyllda och välplanerade för att man ska hinna uppfatta hur många dagar som gått.
Uppdatering: Sedan sist har en nära vän och hennes flickvän tvingats genomföra en sen abort. Hemskt är bara förnamnet. Jag kan inte ens tänka tanken som skulle ta mig närmare en verklig förståelse utan att det gör ont i bröstet. Vilket i sin tur leder till att jag kopplar på alla tillgängliga försvarsmekanismer och helt blockerar de känslor som eventuellt skulle ge mig åtminstone en uppfattning om hur det känns för dem.
Vad gäller helgen har jag synnerligen höga förväntningar. Förra lördagen skrev jag ett sms till Henne (och jag vet att det är tröttsamt, jag har tråkigt ut alla mina nya och gamla vänner inklusive syskon och andras vänner genom att berätta valda delar av den förbannat långa följetong som vårt förhållande utgjort) där jag faktiskt lyckades uttrycka vad jag har för frågor om oss, om henne och om vår eventuella framtid (jag får ju inte ur mig något när vi träffas, och då beskriver jag mig ändå som verbal). Hon blev sur (berättigat) och tyckte att man ska diskutera sådant här öga mot öga (sant) vilket resulterade att jag hoppade en resa hem till mina föräldrar (mamma missnöjd förstås, det här är inte hennes favoritämne över huvud taget) samt en smörrebröd + snapsmiddag för att istället boka tvåvåningståget norrut ikväll. Planen är som följer: Jag tänker äntligen, äntligen, äntligen göra ett ärligt och vuxet försök att få klarhet i hur hon och jag känner. Är det så att det kan fungera är jag beredd att göra ett försök, känns det tvärtom som om vi kommer fortsätta att trampa vatten flera år till så ger jag upp. Jag klarar det nu, för ett par år sedan var det inget alternativ. Jag hade gått under om jag hade förlorat henne. Det kommer jag att göra den här gången också, men jag kommer åtminstone klara av att uppehålla en fungerade fasad utåt.
Orealistiskt? Oh yes, men efter år inne i relationsdimman hoppas jag återvända hem på måndag med en ny känsla av klarhet.
fredag 30 januari 2009
söndag 11 januari 2009
förnuft & känsla
Lika bra att spinna vidare på samma tema antar jag, det här med att dras mellan det man borde och det man vill. Helgen som gått var ett strålande exempel på att det kan bli ganska bra att försöka kombinera de båda.
Upptakten skedde i torsdags kväll. Jag hade laddat för en helkväll ensam hemma efter en skapligt aktiv vecka. Lite lugn, lite vin, lite bok, lite film var planen. Men så spårade det hela ur totalt. Jag vet inte hur det gick till, bara att samma sak händer en eller ett par gånger varje år. Helt plötsligt satt jag och grät till uppenbart patetiska förvecklingar i handlingen på Grey's Anatomy. I nästa stund rullade ensamscenariot igång i min förvirrade hjärna och så var den mentala tomhetskänslan ett faktum. Ett par mer eller mindre genomtänka sms senare låg jag i sängen och kände mig fortfarande...tom.
Fredag morgon: En klar förbättring förstås jämfört med tillståndet kvällen innan, men ändå en lurande känsla av att den kommande kvällen inte skulle bli så trevlig den heller. Dags för åtgärd alltså. Jag flexade ut 15.20, panikcyklade hem, duschade, packade och drog iväg till stationen där nästa tåg till Stockholm gick 16.05. Trodde jag, det var ju försenat förstås. Inte bra för impulsiviteten kan jag meddela, att tvingas stå på en perrong 25 minuter och tänka igenom sitt beslut. Biljetten var ju hur som helst köpt, 18.22 gled vi in på T-centralen och en timma senare var jag på fest någonstans på Söder med Henne, ett par vänner sedan tidigare och ett gäng nya bekantskaper som samtliga verkade jäkligt trevliga. En lång utekväll följde, en mycket bra sådan dessutom.
Lördag morgon: Klev upp efter fem timmars sömn och var galet pigg. Spenderade dagen med Henne, köpte en (dyr) födelsedagspresent till min syster och tog motvilligt tåget tillbaka på eftermiddagen för att hinna med nästa tillställning. Den med pliktförtecken. Som förstås visade sig bli en skaplig succé den också. Bra folk, finfin stämning och äntligen lite kontakt med människor utanför jobbsfären i den här staden.
Yes, så nu är jag nöjd och glad igen. Och lite stolt över att jag för en gångs skull inte låtit praktikaliteter (tid och pengar med andra ord, en aningens dyr helg det här) komma i vägen för det som känns rätt.
Upptakten skedde i torsdags kväll. Jag hade laddat för en helkväll ensam hemma efter en skapligt aktiv vecka. Lite lugn, lite vin, lite bok, lite film var planen. Men så spårade det hela ur totalt. Jag vet inte hur det gick till, bara att samma sak händer en eller ett par gånger varje år. Helt plötsligt satt jag och grät till uppenbart patetiska förvecklingar i handlingen på Grey's Anatomy. I nästa stund rullade ensamscenariot igång i min förvirrade hjärna och så var den mentala tomhetskänslan ett faktum. Ett par mer eller mindre genomtänka sms senare låg jag i sängen och kände mig fortfarande...tom.
Fredag morgon: En klar förbättring förstås jämfört med tillståndet kvällen innan, men ändå en lurande känsla av att den kommande kvällen inte skulle bli så trevlig den heller. Dags för åtgärd alltså. Jag flexade ut 15.20, panikcyklade hem, duschade, packade och drog iväg till stationen där nästa tåg till Stockholm gick 16.05. Trodde jag, det var ju försenat förstås. Inte bra för impulsiviteten kan jag meddela, att tvingas stå på en perrong 25 minuter och tänka igenom sitt beslut. Biljetten var ju hur som helst köpt, 18.22 gled vi in på T-centralen och en timma senare var jag på fest någonstans på Söder med Henne, ett par vänner sedan tidigare och ett gäng nya bekantskaper som samtliga verkade jäkligt trevliga. En lång utekväll följde, en mycket bra sådan dessutom.
Lördag morgon: Klev upp efter fem timmars sömn och var galet pigg. Spenderade dagen med Henne, köpte en (dyr) födelsedagspresent till min syster och tog motvilligt tåget tillbaka på eftermiddagen för att hinna med nästa tillställning. Den med pliktförtecken. Som förstås visade sig bli en skaplig succé den också. Bra folk, finfin stämning och äntligen lite kontakt med människor utanför jobbsfären i den här staden.
Yes, så nu är jag nöjd och glad igen. Och lite stolt över att jag för en gångs skull inte låtit praktikaliteter (tid och pengar med andra ord, en aningens dyr helg det här) komma i vägen för det som känns rätt.
söndag 4 januari 2009
femte hjulet
Nyår, nystart. Själva firandet klarades av först igår för min del, nyårsnattenbjöd istället på sexton timmars arbete (med en liten paus för en skål i Herrljunga Bubblitz Jordgubb vid tolvslaget). Igår bjöd skålandet på aningens högre procentsatser trevligt nog.
Jag gillar nystarter (vem gör inte det?) och då framförallt känslan av att summera, lägga till handlingarna och dra upp nya riktlinjer för tillvaron. Egentligen skulle man nog göra det där lite oftare än två gånger per år (som det blir för min del: Höst och nyår känns lite på samma sätt), annars blir det så lätt så att allt tuffar på utan att man riktigt märker vad som händer. Det är nog ett personlighetsdrag det där också, viljan att Göra klart saker. Sällan är man så lycklig som när man avslutat något fint projekt och äntligen för stämpla det hela som Avslutat.
I förrgår var jag medbjuden på en dubbel parmiddag. Det är inte så ofta jag befunnit mig i den klassiska femte hjulet-positionen, och de få erfarenheter som finns i bagaget har inte direkt gett mersmak. Följaktligen var jag rätt sugen på att stanna hemma och se på ER istället, men tänkte att det förnuftigaste valet nog ändå var att tacka ja. Japp, där satt man sedan med en raclettespade i ena handen och ett artighetsleende på läpparna. Och förfärades. Hur kan så trevliga människor (det ena paret) bli så förbannat tråkiga? Racletteskämten haglade, artighetsskrattet plockades fram (aningen rostigt, det var inte igår jag tvingades skratta år något uppenbart aptråkigt på grund av sociala konventioner) och klockan gick.
Jag gick därifrån lättad och helt och hållet nöjd med min tillvaro. Hellre ett ensamt men stimulerande och aktivt liv än ett stagnerat förhållande med så låga humorpoäng att Stefan & Krister framstår som komiska genier. Telefonbriefade det hela med Henne som var helt med på noterna.
Nästa helg har jag åter ett lyxproblem att ta ställning till: Födelsedagsfest på hemmaplan som jag verkligen borde gå på av alla möjliga skäl eller gaygala (eller ja, officiellt kanske tillställningen mer går under benämningen "fest") i storstaden. Frågan är om jag ska gå på det förnuftiga eller det roliga alternativet? Tricky.
Jag gillar nystarter (vem gör inte det?) och då framförallt känslan av att summera, lägga till handlingarna och dra upp nya riktlinjer för tillvaron. Egentligen skulle man nog göra det där lite oftare än två gånger per år (som det blir för min del: Höst och nyår känns lite på samma sätt), annars blir det så lätt så att allt tuffar på utan att man riktigt märker vad som händer. Det är nog ett personlighetsdrag det där också, viljan att Göra klart saker. Sällan är man så lycklig som när man avslutat något fint projekt och äntligen för stämpla det hela som Avslutat.
I förrgår var jag medbjuden på en dubbel parmiddag. Det är inte så ofta jag befunnit mig i den klassiska femte hjulet-positionen, och de få erfarenheter som finns i bagaget har inte direkt gett mersmak. Följaktligen var jag rätt sugen på att stanna hemma och se på ER istället, men tänkte att det förnuftigaste valet nog ändå var att tacka ja. Japp, där satt man sedan med en raclettespade i ena handen och ett artighetsleende på läpparna. Och förfärades. Hur kan så trevliga människor (det ena paret) bli så förbannat tråkiga? Racletteskämten haglade, artighetsskrattet plockades fram (aningen rostigt, det var inte igår jag tvingades skratta år något uppenbart aptråkigt på grund av sociala konventioner) och klockan gick.
Jag gick därifrån lättad och helt och hållet nöjd med min tillvaro. Hellre ett ensamt men stimulerande och aktivt liv än ett stagnerat förhållande med så låga humorpoäng att Stefan & Krister framstår som komiska genier. Telefonbriefade det hela med Henne som var helt med på noterna.
Nästa helg har jag åter ett lyxproblem att ta ställning till: Födelsedagsfest på hemmaplan som jag verkligen borde gå på av alla möjliga skäl eller gaygala (eller ja, officiellt kanske tillställningen mer går under benämningen "fest") i storstaden. Frågan är om jag ska gå på det förnuftiga eller det roliga alternativet? Tricky.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
