förbannat

Morr. Har hamnat i exakt samma situation som för tre-fyra år sedan. Suck, inte bara eftersom det känns som att man går i fel i riktning när man gå tillbaka till något som varit, utan framförallt för att jag åter tvingas vara helt förbannad på min fina mamma. Normalt fina ska jag säga, utom då när gäller mitt val av partner. Vi är tillsammans igen, Hon och jag, & mamma har smygläst sms till min pappa och kommit fram till hur det ligger till. Då dyker givetvis frågan upp varför jag inte rakt ut berättat för henne om mitt återupplivade förhållande. Kan berätta att jag prövade den strategin förra gången det begav sig och det föll INTE väl ut. Mamma kan helt enkelt inte hantera det: Hon regredierar till en infantil, obildad människa och yrar om svåra livsval, tidigare pojkvännen & (tror jag) uteblivna barnbarn. För min del vägrar jag reda ut situationen. Vägrar göra det enkelt för henne genom att inte nämna Hennes namn. Vägrar lösa det åt henne. Det är hennes problem och jag förstår inte bakgrunden. Tusan, jag vet ju hur hon växt upp, har känt hennes pappa, sett hennes barndomsvärld. Visst finns små korn som möjligen kan förklara hennes inställning, men sammantaget är ju mamma en förnuftig, bra människa med vettiga åsikter, stor livglädje och en mestadels positiv livssyn. Så nu är jag konstant arg. Kanske är bra inför nattjourerna som kommer nu, lite extra adrenalinkick framåt småtimmarna.

Förhållandet ja. Vi provar, ser hur det går. Att inte vara tillsammans var uppenbarligen ingen hit. Men lite knepigt känns det att gå in i en relation utan att vara riktigt kär. Jag har jobbat så hårt på att inte ha för starka känslor under så lång tid, säkert sätt att inte bli sårad, att de är svåra att väcka till liv. Och Hon... Tror jag inte riktigt är den typen som blir översvallande kär. Eller, fel, det tror jag egentligen att Hon är, men att (& här ber jag om ursäkt för Oprah-terminologin tillika amatörspykologin) förmågan att släppa fram de känslorna är något begränsad. I början var Hon ärligt talat min sämsta flick-/pojkvän någonsin: Det gick inte att prata om något som vagt snuddade vid känslor. Numera är läget helt annorlunda, om än inte helt oproblematiskt. Senast igår pratade vi på telefon. Hon: "bla, bla åh, jag är irriterad på något. Eller ja, något har hänt som... Ja. Som inte intresserar dig. Eller jo, det skulle det absolut göra men... Nej." Och jag lovar att det inte är något barnsligt försök att få mig att säga "Men snälla, berätta!" No,no. Hon får helt enkelt inte ur sig det. Och på något plan så tror jag hon känner att hon lättat sitt hjärta bara genom att nämna ATT det finns något att berätta. Hon gör så hela tiden. I mitt nya förbannade grundläge blir jag förstås irriterad. Mussla.

orginalitetskultur

Jag har en bra period nu, på så sätt att jag känner mig intresserad av saker. Det är inte alltid man orkar med att vara så där rent generellt intresserad, men det är otroligt trevligt när man är det. Varje artikel i DN känns läsvärd, man upptäcker nya geniala rader i låttexter man hört ett hundratal gånger och man kan lyssna på långa utläggningar av folk i omgivningen och faktist få med sig en hel del av samtalet.

En av de artiklar jag plötsligt fått lust att läsa nämnde begreppet orginalitetskultur, ett ord jag gick igång på totalt. Min skräck är att vara förutsägbar. Att bli precis som alla andra, att inte ha något eget. Samtidigt är jag långt ifrån något orginal, antar att jag t.o.m. skulle kunna beskrivas som välanpassad, ett inte alldeles postivit laddat ord. Och just där ligger hela min existentiella ångest, i insikten att jag aldrig kommer att vara speciell. Men sådana här dagar, när det är så lätt att uppamma intresse för det mesta i omgivningen, tänds ett litet hopp att jag inte ska tyna bort i en trottoargrå alldaglig tristess.