orginalitetskultur

Jag har en bra period nu, på så sätt att jag känner mig intresserad av saker. Det är inte alltid man orkar med att vara så där rent generellt intresserad, men det är otroligt trevligt när man är det. Varje artikel i DN känns läsvärd, man upptäcker nya geniala rader i låttexter man hört ett hundratal gånger och man kan lyssna på långa utläggningar av folk i omgivningen och faktist få med sig en hel del av samtalet.

En av de artiklar jag plötsligt fått lust att läsa nämnde begreppet orginalitetskultur, ett ord jag gick igång på totalt. Min skräck är att vara förutsägbar. Att bli precis som alla andra, att inte ha något eget. Samtidigt är jag långt ifrån något orginal, antar att jag t.o.m. skulle kunna beskrivas som välanpassad, ett inte alldeles postivit laddat ord. Och just där ligger hela min existentiella ångest, i insikten att jag aldrig kommer att vara speciell. Men sådana här dagar, när det är så lätt att uppamma intresse för det mesta i omgivningen, tänds ett litet hopp att jag inte ska tyna bort i en trottoargrå alldaglig tristess.