klädkod

Då var julen färdigfirad. Inte så skoj alls, jag hör till dem lyckligt lottade som har en (hyfsat) funktionell familj att fara hem till. Jag hann även beta av ett par barndomskompisar och deras nyfödda barn nu under ledigheten. Min omgivning har gått igång på här med barn fullständigt vad det verkar. Tror inte jag är där riktigt än, men det beror nog mer på livsomständigheterna för tillfället än min inställning generellt.

På juldagen var jag med ett gäng gamla bekanta på ett uteställe i min uppväxtstad. Det är som det är, juldagen är obligatorisk utgångsdag i alla mindre städer. Numera är jag dock så gammal att det är helt okej att sitta på en hygglig restaurang med gigantiska fönster riktade åt ut mot den s.k. partygatan istället för att själv ragla omkring därute (vilket jag, det ska erkännas och inte utan en viss stolthet, mycket sällan gjort). 

Man kan sammanfatta kvällen med att man fick se ett och annat genom det där fönstret. För egen del slogs jag framförallt av vilket mode som uppenbarligen råder på högstadie- & gymnasienivå numera. Vi snackar kjolar och skjorts så korta att så gott som alla visar upp åtminstone nedre delen av skinkorna och till det skor med klackar så höga att jag först motvilligt blir imponerad av folk över huvud taget tar sig fram, för att sedan inse att just "ta sig fram" är ett passande uttryck eftersom de inte direkt skrider. Och den här lätt porriga känslan hela outfiten inger, visst måste det vara tänkt så? Eller är det jag som totalt tappat greppet?

Jag träffade en gammal pojkvän och fikade under helgerna också, en eftertänksam person som inte agerar i brådrasket utan tänkter till först. Sådana människor är generellt bra att samtala med får man säga. Jag redogjorde självklart för juldagen och gled sedan in på mina egna klädstrategier vid utgång. Förr, när sjävförtroendet var mer än taskigt, var mitt mål att jag inte skulle märkas om jag kom in i ett rum men att man skulle tycka att jag var snyggt klädd OM man såg mig. Hu, så sorgligt. Mitt vuxna jag har en lite mindre självförnekande hållning och tar gärna på sig något som syns DIREKT. Undrar om kidsen på stan redan kommit till det stadium som det tog mig flera år att nå? De kanske har insett att det är rätt kul att synas, inte glida runt som skugga i bakgrunden och hoppas på att upptäckas av någon vänlig själ. Inte omöjligt att det är så, och i så fall är nog dagens klädkod inte så tokig trots allt. 

För övrigt köper Hon och jag julklappar till varandra (d.v.s. de jag köper till är syskon + föräldrar + Henne, och hon köper till mig. Enbart mig). Den klapp som jag köpt är löjligt dyr, till och med för en som gillar att ge bort presenter. Vi ska se till att utväxla dem om ett par veckor. Tänker inte ens ge mig på någon ytterligare tolkning av det här.

Nyår kommer för övrigt att firas in på jobbet, hoppas på en liten paus framåt småtimmarna då jag ska avlägga årets löfte som redan är packat och klart: -09 ska bli året då jag äntligen röjer upp i relationsträsket mellan Henne och mej. Jej.

dumpa

Oopps. Verkar som om jag oroade mig i onödan. Igår fick jag ett mycket märkligt samtal och dejten är härmed inställd. Jag känner mig lite lurad, främst eftersom det inte varit jag som varit drivande alls hittills. Tvärtom försökte jag redan morgonen efter underlätta ett avslut, så att ingen skulle känna sig tvingad att uppehålla kontakten. Men så haglade komplimangerna och aktivitetsinbjudningarna, och då tänker man ju förstås att det kanske kan bli något ändå. Skumt. Ibland funderar man lite på hur folk tänker.

Hur som helst så var det mitt livs första dumpning (man kanske iof inte kan kalla det här ett förhållande, men en dissning är det likväl), vilket väl i sig är patologiskt. Det behövs knappast någon doktorsgrad i psykologi för att kunna uttala sig om mekanismerna bakom ett sådant beteende. Har därför bestämt mig för att nackdelarna delvis vägs upp av fördelarna. Ska man bli dumpad är det här nog en av de bättre varianterna.

associera

I helgen ska jag på blind date. Ska man vara noga är den kanske egentligen inte helt blind, vi har träffats en gång tidigare & vid det tillfället hann vi dessutom se en hel del av varandra. Nu är det över en månad sedan vi sågs, vilket gör att det faktiskt kommer att kännas rätt märkligt att ses igen nästa lördag. Jag blir i sådana här lägen nervös av två anledningar.

1) Jag är rädd att den jag ska träffa ska ha missuppfattat vem är jag är. Hon/han kanske minns mig som betydligt snyggare, som mer intelligent eller som mer kunnig inom något område, vad det nu kan vara. Alla vet ju att verkligheten inte alltid når upp till fantasins högt ställda förväntningar. Extra illa blir det nu när det gått såpass lång tid med bara ett fåtal strösamtal per telefon för att underhålla den bräckliga relationen: Kort sagt alldeles för många tillfällen att dra felaktiga slutsatser av obetänksamt yttrade kommentarer och alldeles för lång tid att spinna ihop en fantasiväv av de få trådar som finns till hands.

2) Jag är rädd att jag ska tycka att samtalet är tråkigt bara för att jag har svårt att ta mig förbi det första stadiet med tomma fraser som man nödvändigtvis måste igenom om man ska lära känna en ny människa. När man inte har några gemensamma upplevelser att relatera till så finns det så frusterande få ingångar till associerade ämnen som motparten förstår är en naturlig följd eftersom hon/han vet att det finns en länk. Jag lider av att inte kunna göra ämneshopp via outsagda mellansteg eftersom det är den typ av samtal som jag uppskattar mest. Risken finns att dialogen till helgen mest blir en samling smått desperata ämnesval för att undvika en eventuell obekväm tystnad i kombination med en lätt förutsägbar konversation som följer gängse sociala mallar. Kan bli intressant...

grön

Jag har bytt arbetsplats i dagarna, vilket kommer ske upprepade gånger de närmaste två åren. Å ena sidan tillfredsställer det förstås min något rastlösa natur, å andra sidan avskyr jag att begränsas av att vara ny på jobbet. Man hittar ingenting och ingenstans, känner inte till några rutiner och förväntas vara förbannat trevlig mot allt och alla. Dessutom måste man hela tiden visa framfötterna. Hu. Saknar redan mina forna arbetskamrater. Men, men.

Det är nog så att jag är inne i en svacka igen, vilket inte är så konstigt eftersom jag verkligen förbrukat alla mina endorfinlager de senaste helgerna. Jag har haft det förbannat trevligt, aktiviteterna har radat upp sig framför mig, jag har träffat nya bra människor, fördjupat relationen till gamla vänner och, kanske minst lika viktigt: Jag har äntligen lyckats haspla ur mig en hel del av det jag jag funderat på kring Henne och mig. Hon tog det bra förstås, det gör hon alltid, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Nu har vi alltså åter pausat vårt förhållande på mitt initiativ. Undrar om jag någonsin kommer få ordning på hur jag känner och vad jag vill. Jag får dubbla signaler från alla receptorer. Intellektuellt inser jag att en person inte kan fylla alla ens behov. Man kan inte kräva att den man väljer att leva med ska vara intresserad av precis allt man själv gillar. Samtidigt tänker jag att det måste finnas minimikrav, ett minsta antal gemensamma nämnare att basera förhållandet på.

Emotionellt är resonemanget lika tvetydigt. Sannolikheten att jag någonsin träffar någon som jag klaffar så perfekt med som Henne är nästan obefintlig, samtidigt som jag inte mår bra när vi är tillsammans eftersom jag tappar så många sidor jag gillar hos mig själv. Undrar om parterapi kan vara svaret trots allt, är nog egentligen en mer konstruktiv metod än den jag valt som går ut på att tokdejta (så gott jag kan) en period i hopp om att på så sätt reda ut mina känslor.

Suck. Jag undrar om jag inte borde dra in mitt tillstånd att fatta några som helst beslut i nuläget, allt är alldeles för suddigt.

influerad

I helgen får jag besök av lite vänner, ska bli riktigt skojigt. Jag har laddat genom att slå personligt rekord i omkostnader på Coop (jupp, inget groggvirke här inte). Hon kommer också. Det var inte tänkt så från början, men nu har Hon styrt om sina planer så att vi blir en full kvartett. Strålande! Utom att det finns lite smolk i bägaren. Jag har bestämt mig för att jag ändå måste tala om för Henne att jag behöver fundera lite till på vem jag är utan Henne. Innan vi träffades trodde jag i min enfald att 1) Det bara var att göra slut när ett förhållandet inte var bra 2) Att kärlek är det enda som betyder något i ett förhållande (amor vincit omnia alltså, jorå: Nog kan man svänga sig med några latinska uttryck :-) och 3) Att jag var så stark i min grundperson att jag trots influenser från starka personligheter i min närhet skulle förbli mig själv. Fel på alla punkter alltså. Man kan tydligen stanna ÅR i dåliga förhålladen utan att för den skull ta ett enda steg i riktning mot det oundvikliga slutet. Kärlek vinner INTE över hundratals praktiska hinder, inte när förälskelsens dimma klarnat och vardagen smyger sig tillbaka. Och vad gäller nummer tre i listan ovan så antar jag att det är mer än relevant vem den där starka personligheten är. För min del är det alltså Hon med stort H. Hon har betytt mer för min personlighet än alla mina tidigare förhållanden samlat. Det går inte ens att jämföra. Med Henne har jag skaffat mig en musiksmak, som inte är identisk men nog så lik. Jag har fått en försmak för en viss typ av humor, vilket jag förstås hade redan innan men nu är den befäst för all framtid. Hon har rekommenderat teveserier, konserter, o.s.v. Vissty har jag också bidragit på mitt sätt, men faktum kvarstår att jag är den jag är delvis på grund av henne. Det är lite läskigt, och en del av förklaringen till att jag är rädd att bli tillsammans med Henne igen. För då vet jag inte riktigt vad som är jag längre, vad som kommer från mig och vad egentligen härstammar från henne men som jag ganska okritiskt inlemmat i min personlighet. Ordinerar mig själv härmed lite tid på egen hand, vilket inte borde vara alls omöjligt med tanke på att vi bor 15 mil från varandra.

utveckla det!

Det börjar gå på tok för lång tid mellan gångerna, inte bra alls. Ursäkten är bra däremot. Jag tror tusan att jag på senare tid åter börjat utvecklas vidare som människa, vilket inte är illa alls. De sista åren har jag levt ett otroligt stabilt liv. Ni vet hur det är, man ordnar upp tillvaron på så sätt att man trivs. Till och med hela debaklet med första flickvännen gick relativt smärtfritt, frånsett en smärre relationskris med min mamma (som förstås löste sig lagom till att förhållandet i fråga tog slut). Jag har tyvärr lite svårare att precisera exakt vilka mer påtagliga effekter den pågående utvecklingen kommer att få, men jag räknar kallt med att det hela bär med sig något positivt. Det känns ruskigt bra att kunna se tillbaka på det beslut jag tog i höstas, som då inte kändes som något direkt strålande val (att flytta ifrån allt och alla till en ny medelstor svensk stad som säkert ser ut som alla andra medelstora svenska städer: Storstadskomplex, krav på homogenicitet vad gäller kläder, intressen och livsval samt uteställen med Ibiza-skumpartyn lagom till minusgraderna i advent), och känna att det ändå var rätt.

Lite mindre glatt: Min pappa var på besök i helgen. Han mår på olika sätt inte bra, dels är han relativt nyligen bukoperarad pga av en kärlmissbildning i tarmen och dels så behandlas han för upprepade depressioner. Det känns sorgligt att se en föräldrar tappa en stor del av den personlighet han eller hon alltid har varit. Konstigt att inte kunna räkna med att ens tidigare intellektuellt sätt knivskarpa pappa plötsligt inte riktigt hänger med i samtalet. Frustrerande at inte veta alls hur man ska hantera det hela. Jag tror till exempel att pappa inte riktigt tål sin antidepressiva medicin, och att han tar en hel del smärtstillande och lugnande tabletter i doser som aldirg kan vara nyttiga. Det bästa vore självklart att sätta sig ned med alla inblandade och bara ta upp det hela till diskussion: Utveckla de tankar och farhågor man har burit på sedan så lång tid tillbaka. Orden finns bara inte där när jag behöver dem.

anti

En vecka sedan sist, av den enkla anledningen att jag varit så förbannat upptagen. Och, ja, nästan smålycklig. Det knepigt det där att man alltid känner som starkast för att förmedla sina känslor till andra när man är nere. Eller kritiskt. Eller upprörd. Dessutom är det så mycket lättare att få folk med sig. Prova själv, negga lite på jobbet så ska du se att åtminstone ett par stycken surkart hänger på och snart är hela fikarasten en fullskalig litania över grått väder, cykelturer i regn och taskig övertidsersättning.

För egen del jobbar jag ganska hårt med mina antitendenser. Har man väl börjat syna olika företeelser i sömmarna är det svårt att sluta, och letar man så hittar man allt något som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Värst är det när man inte ens bryr sig om att leta utan helt instinktivt väljer att förespråka motsatt uppfattning jämfört med majoriteten. Som Stig Larsson-böckerna: Jag vet fortfarande inte om jag på riktigt tycker att det var en ganska fattig läsupplevelse eller om jag bara gått på antiautopilot.

Andra situationer då jag gärna utan att tänka intar en anti-pose är så fort diskussionen närmar sig manligt-kvinnligt kontra biologisk-socialt arv. Jag är absolut med på att det finns klara biologiska skillnader mellan könen. Jag är också med på att det kan vara svårt att renodla vad som är vad. Däremot är jag inte med på alla dessa kategoriska påståenden som folk gödslar med, folk som uppenbarligen inte orkar tänka mer än ett steg. I förra veckan var jag på föreläsning om smärta. Föreläsaren etablerar snabbt fakta: Kvinnor upplever smärta starkare än män och kommer ihåg den en längre tid. Det beror på att specifika minnescentra i hjärnan är större hos kvinnan. Följden är att kvinnor i större utsträckning än män får kronisk smärtproblematik. Auditoriet nickar, alla accepter utan omsvep att det här något biologiskt, inget man kan göra något åt. Uppenbarligen ligger det hela i kvinnans natur. I nästa mening berättar samma föreläsare om hjärnans otroliga anpassningsförmåga, att de områden som används utvecklas i större utsträckning än andra och att vi bildar nya hjärnceller hela livet. Borde inte alla då dra slutsatsen att det kanske inte bara är biologin som spelat in här, utan också hur man fostrats? Vad man fått utveckla för talanger? Vilken stimulans man fått?

Åh, jag tror inte att det blev så tydligt som jag skulle önska det där. Efter ovanstående del av föreläsningen hamnade jag dessutom i den klassiska diskussionen om huruvida män kan vara lika vårdade som kvinnor under spädbarnsåret. Morr, man blir matt.

Lite mindre pretentiöst: I veckan har jag pendlat upp till Storstaden igen. Tror nog att jag åter måste kalla mig flickvän. Något oväntat kulminerade det hela på ett sätt som jag har svårt att redogöra för ordentlig. Vi kanske kan nöja oss med att det var riktigt bra, avklätt och väldigt ömsesidigt, vilket tidigare varit något av ett problem. Dessutom väldigt tyst, av ett antal olika skäl. Ännu har jag inte tagit upp den stora Framtidsfrågan. Gjorde ett halvhjärtat försök med ett textmeddelande som förstås inte fick något svar. Vilket det i sanningens namn inte heller förtjänade, det finns ämnen som måste diskuteras öga mot öga vilket också är huvudproblemet i dagsläget.

sugar rush

Japp, då var man förvirrad då. Ännu en helg till ända, ännu en helg med mer än vänskaplig samvaro i storstan. Jag är riktigt rädd för hur hela situationen utvecklat sig, rädd att allt ska snurra igång och bli på precis samma sätt som förra gången. Det som så här i efterhand ändå måste kalla en regelrätt depression för min del, som i sort sett helt och hållet kunde härledas till det förhållande som nu är ytterst nära att ta fart igen. Givetvis borde jag prata om det hela med Henne. Just nu skyller jag fördröjningen på att det är svårt att hitta en lämplig ingång nu när vi ses så sällan och då ofta i andras sällskap. Snack förstås, om sanningen ska fram har vi aldrig varit särskilt bra på att prata om sådant som har känslomässig anknytning. Jag är inte så intresserad av att verbalt dissekera sönder det ena och det andra (solklar reaktionsbildning efter en uppväxt med en pappa som ständigt skulle PRATA). Hon är helt enkelt usel på att prata känslor. Några av mina allra starkaste minnen från vår tid som par är de vaknätter som regelbundet återkom, särskilt tidigt i förhållandet. Vaknätter som blev nödvändiga när det var uppenbart att Hon tyckte att något inte var som det skulle. Hon förmådde rent fysiskt inte formulera sina tankar i ord och lösningen blev att jag så småningom fick gissa mig fram till problemets kärna. Vilket som man förstår tar några timmar när man helt famlar i mörker. Förutsättningarna är något mer lovande den här gången, jag är säker på att Hon gått framåt en hel del på området och själv är jag rätt anpassningsbar. På onsdag ses vi igen, får se om jag kan får till stånd lite dialog.

Annars var jag i helgen med om något som en gång för alla fastställde min identitet som klar icke-sensationssökande individ. Det började med att vi köpte lösgodis innan vi sprang iväg till tunnelbanan och Stadsteatern. Vi tog oss in i salongen, jag arrangerade påsen snyggt i jackfickan för maximal tillgänglighet men minimalt prassel, och sedan följde en och halv timmas oavbrutet sockerintag. Resultatet: En i det närmaste berusad version av mig själv raglade ut från teatern. Jag fnittrade åt allt, fick anfall med skrattgråt och kände hur endorfinerna fullkomligt haglade i kroppen. Effekten höll i sig en timma cirkus. När jag sansat mig kunde vi dels konstatera att socker sannerligen inte är helt ofarligt och att jag uppenbarligen inte behöver kasta mig ur flygplan på tusentals meters höjd för att få endorfinkickar.

moody

Åh, det här kommer bli en lång standardutläggning om ett sönder- & överanalyserat fenomen, men klart är att om diagnosen PMS inte fastställs imorgon dag så går jag en skrämmande mörk höst till mötes. Att döma av den humörsvacka jag just nu befinner mig i. Idag har jag hela dagen burit runt på ett förbannat frö som bara väntat på ett lämpligt tillfälle att slå ut i full blom. Men det fick aldrig riktigt chansen att slå rot: Alla på jobbet uppträdde exemplariskt, det gick hur lätt som helst att fixa till en bokningsmiss jag lyckats få till på nätet, mina föräldrar efterskänkte ett litet lån & kvällen var hur trevlig som helst. Var förstås tvungen att få utlopp för mina aggressioner på något sätt & började följaktligen med att behandla ett par begynnande akneblemmor på ett synnerligen omilt sätt (med följden att jag nu har hy som en prepubertal yngling). Eftersom harmonin inte oväntat vägrade att infanna sig efter detta gav jag mig på nästa offer, som naturligtvis blev Hon i Stockholm. Vi träffades i helgen som gick och det var nästan, nästan så att jag funderade på om jag inte ändå skulle tvinga in oss till en kompetent terapeut och göra ett nytt försök som par. Man skulle utan att överdriva kunna säga att alla sådana tankar idag är totalt bortbåsta. Alla de färskare, & även en del av de äldre nästan glömda, incidenter som ledde fram till ett avslut bubblade upp & klargjorde med all önskvärd tydlighet att parterapi inte är någon storslagen idé.

Hade jag bara vara ilsken hade ändå allt känts skapligt, jag tycker egentligen att det är rätt roligt med humörsvängningar. En kväll hade jag en lång diskussion med en före detta pojkvän om det där. Han föredrog ett jämnt & fint humör, utan vare sig höga toppar eller djupa dalar. Jag förordade stark den motsatta varianten. Bättre att betala för sina småmaniska faser med lite nedstämdhet. Kontraster är allt. Just nu är det lite svårare att argumentera för samma ståndpunkt, känner mig riktigt låg. Den som träffade mig för första gången nu ikväll skulle aldrig känna igen mig som ansvarig för de lätt hybrisbetonade inlägg som senaste tiden lagts upp på den här sidan. Just nu är jag en blek, självkritisk kopia av mig själv som bara väntar på morgondagen med förhoppningen att det bara ska röra sig om lite hormonella svängningar trots allt.

konferera

I dagarna tar jag ytterligare ett par steg i riktning mot ett liv som vuxen (skulle gärna ha använt ordet vuxenpoäng om det inte hade gått total inflation i användningen av uttrycket) genom att gå på konferens, en tvättäkta sådan med namnlapp, moderatorer och fika överallt. Nu tillhör jag i och för sig de som samlat tantpoäng ända sedan jag först öppnade munnen och formulerade en tvåordsmening, men tycker ändå att jag känner mig lite närmare ett liv som yrkesetablerad icke-ungdom efter dagens aningen trista faktaupprapningar.

Upprapningar som avslutades med en bankett. Som i sin tur fick mig att fundera på vad det är i mitt uppträdande som gör att män i yngre medelåldern gång på gång verkar tycka att jag är ett lämpligt objekt att rikta in sin charmoffensiv på. Det händer tusan hela tiden. Jag får mail av människor jag inte sagt mer än hej till, men som ändå tycker att jag "är en underbar tjej". Nu sist var det en trettio år äldre förmåga som skickade ett Kirkegaardcitat av oklar anledning. Tro mig, den här typen av uppmärksamhet är ungefär lika smickrande som ett nyp i arslet, eller för att ta ett exempel från min uppväxts mindre lyckliga dagar: Lika smickrande som när någon packad grabb på Bogrens bjöd upp till en slemmig tryckare. Det handlar bara om huruvida man har bröst eller inte: Noll personbundenhet, noll betydelse. Krasst, men sant. I mitt fall finns dock troligen ytterligare en & annan faktor, samtliga mindre roliga att erkänna. Jag gissar att jag måste utstråla en otroligt stark vilja att bli omtyckt, i kombination med en mesighet (om man inte gillar omskrivningar) eller snällhet (om man man är mer lagd åt inlindade omdömen) som gör att jag inte säger ifrån. Det är förbannat svårt att vara otrevlig helt enkelt.

salong 11

En väldigt trevlig helg är till ända. Som tur är ser kommande helger väldigt lovande ut, söndagsångesten har alltså inte infunnit sig.

Lite smolk i bägaren fanns där förstås. I lördags var jag på bio och blev riktigt upprörd. Filmen var Patrik 1,5, & lika frikostigt med homokärlek som där var på filmduken, lika många högljudda smyghomofober fanns det i publiken. Mest fåniga tonårsfjollor som åmade sig med något slags skräckblandad förtjusning: "Allstå, åh va äckligt! Å dom måste ju typ turas sen. Usch!" osv. Jag försökte mig på lite tillintetgörande stirrande när vi tågade ut, hoppas att budskapet gick hem. Den typen av laddade blickar tillhör visserligen inte mina talanger, men var tvungen att försöka mig på någonting. Jag måste erkänna att jag blev smått chockad över hur folk betedde sig. Det hela utspelade sig dessutom i en stad som jag vill minnas att jag tidigare beskrivit som "ett tolerant vakuum". Kanske inte. Det kan inte ha varit roligt att var bög på Fyrisbiografen salong 11 kl 20.50 igår.

aldrig rätt tid aldrig rätt plats

Långhelg på ingång - lämnar stan som vanligt, tänker inte vara hemma en helg nu på en månad. Perfekt, även om jag inser att det är riktigt svårt att lära känna nya människor när man envist klamrar sig fast i gamla bekantskaper som bor långt, långt borta. Extra svårt är det att träffa potentiella dejtingobjekt när man inte är på hemmaplan. Snart måste jag nog komma över mitt inneboende ganska uttalade motstånd mot internets dejtingsajter och faktiskt göra ett allvarligt menat försök. Dejtingsajter känns direkt kopplade till desperation och misslyckande på något sätt. Känner i och för sig en & annan väldigt omisslyckad person som har lyckats vaska fram riktiga guldkorn via tangentbordet, men tror ändå att jagbehåller min konservativa hållning ett tag framöver trots att jag intellektuellt sett förstår att det i mitt fall är direkt kontraproduktivt .

Annars så är det nog så att jag lite småsugen på en redan upptagen förmåga. Inte så allvarligt, vi jobbar i samma bransch och kommer att ses en hel del framöver vilket innebär att jag med största sannolikhet kommer att tappa intresset så småningom. Jag är rätt enkel på det sättet, eller snarare så att jag har en stark självbevarelsedrift. Får man inget gensvar lägger man ner: Alternativet är ju gå ner sig fullständighet, och det är inte min grej eftersom det troligen skulle urarta totalt. Det bor en liten martyr i mig som med alla medel måste hållas tillbaka för att undvika att den i mina ögon riktigt pissiga egenskapen integreras i min person. Personen ifråga är väldigt bra i alla fall, jag har börjat umgås en del med flickvännen som också är synnerligen trevlig. Tur att jag inte är så road av intriger, kunde annars ha blivit en riktig soppa...

silikon

Idag har jag varit en sann mönsterelev. Innan klockan var två hade jag 1) dammsugit 2) tvättat och bäddat rent 3) producerat veckans trista matlådor samt 4) ringt upp samtliga familjemedlemmar för det obligatoriska helgsamtalet. Vanligen sparar jag alla ovanstående punkter till niosnåret på kvällen, oftast med resultatet att jag är trött och förbannad när jag väl lägger mig. Så inte idag. Jag har dessutom läst cirkus hundra sidor i månadens bokklubbsbok, bläddrat igenom alla delar i DN och läst om min nya idol i Nöjesguiden. Ska inte ens nämna vem det är. Antar att det klassas som patetiskt med idoldyrkan när man för länge sedan passerat tonåren. Å andra sidan är det inte fel att få beundra folk lite på avstånd.

Ett av dagens samtal tog en något absurd vändning som jag självklart spann vidare på i min ensamhet efter att jag lagt på luren. För att sammanfatta läget så har jag en sådan där bröstcancergen, vilket innebär att när jag producerat mina eventuella barn är det bäst om jag opererar bort en del kroppsdelar. Nu verkar det som om det kan bli aktuellt med ett ingrepp betydligt tidigare än man skulle kunna tro med tanke på att det knappast är några barn på väg i dagsläget. I våras blev jag erbjuden kontakt med en plastikkirurg, men tackade nej eftersom jag ju ändå är ung. Men det är jag uppenbarligen inte längre, tjugofem är tydligen något slags rekålder. Så snart kommer jag kanske sitta här med bröstimplantat. Galet är bara förnamnet. Jag blir mest fnittrig när jag ser det framför mig, ordet silikon dansar för ögonen & med det trutande munnar, små bikinis och Slitzomslag. Antar att man i alla fall får lägga in några önskemål om hur man tänker sig sina framtida behag. Även det en surrealistisk situation. Ska man plocka med en bild som hos frisören kanske? Gissar att resultatet skulle bli precis lika misslyckat som det blev sist jag rev ut en sida ur Solo (vilket var på högstadiet, jag ville ha samma lugg på Fucking Åmål-Elin). Jag får nog ändå satsa på en proportionerlig variant som passar mina gamla sportbehås, blir så dyrt annars.

nonono

Längesedan jag fick till något inlägg. Skrivkramp eller möjligen tristess är förklaringen. Denna förbannade vardag, som inte på något sätt är dålig men inte inbjuder till starkare känslor än möjligen lite hunger till lunch och trötthet fram på kvällen. Åh, jag har varit så bortskämd inser jag nu. Så mycket roligt som jag har haft de sista åren. Hur ska man lyckas matcha det när man spenderar all sin vakna tid på jobbet? Som återigen inte är dåligt alls, snarast så att jag är övertygad om att jag har ett av de allra bästa jobb som finns. Om inte ens jag vill jobba, satan vad trist det måste vara för en majoritet av befolkningen.

Förra helgen var superb, utom möjligen då att jag trillade dit på Henne igen. Var väl inte helt oväntat, men likväl lite irriterande. Inte en chans att jag orkar inte dra igenom hela valsen igen. Nonono. Ska skärpa mig och försöka mig det så kallade dejtandet, vilket jag i ärlighetens namn bara ägnat mig åt två gånger i livet, bägge gånger med ganska pinsamt resultat. Första gången blev jag uppbjuden på Dooley's till dejtens brors lgh, som dejten förutseende nog lånat nyckeln till. Sunkigt på alla sätt (Dooley's!? Lånad lgh!?). Andra gången resulterade i en pinsamt tafflig sexuell insats från bägge inblandade. För min del kändes det lite som att ha att göra med ett småsyskon, vilket förstås gjorde det aningen svårt att få till någon äkta glöd. Om jag mot all förmodan skulle uppnå någon typ av framgång hör jag av mig snarast.

tårar på perrong

Haft besök i helgen, av Henne i Stockholm. Åh, det var fint! Men så här efteråt känns som om det enda jag tänker på är hur ensam jag är numera, utan Henne. Det märks mycket mer efter en helg med sällskap. Man ser det på efterlämnad oreda, odiskade koppar och flera dagars färdiga matlådor eftersom man för en gångs skull brytt sig om att laga riktig mat under helgen. Nu känns det inte bara tomt utan framförallt jädrigt förvirrat. Varför ser jag inte bara till att vi blir ett par igen? Varför har jag så förbannat svårt att ses oss tillbringa ett liv tillsammans? Varför kan jag inte tänka mig att skaffa barn eller gifta mig med Henne när jag vill ha henne nära hela tiden, alltid?

En och annan delförklaring kan jag förstås skaka fram, som att jag vet att jag inte skulle fixa att leva tillsammans med Henne utan att bli en olycklig bitter gnällkärring. Därför att mitt något sköra självförtroende behöver försäkras om att jag inte är helt hopplös relativt frekvent, och det kommer inte att hända. Därför att det finns så många områden i vardagen där vi har så monumentalt olika uppfattningar om saker och ting att vi inte kan mötas på halvägs. Därför att jag måste dejta runt lite, för att se var felet ligger. Om det är jag som inte klarar av situationen eller om det är Hon.

iskallt

Idag bränns det inte direkt inom något område, känns som om jag är miltals från att hitta vad det nu är jag behöver för att trivas i livet. Jag är utråkad, trött och småsur. Har toppat kvällens händelselösa program med en härlig dusch i iskristaller som kom farandes ut munstycket. Värmen är tydligen avstängd.

Jag har en ny teori som förklaring till att jag aldrig i hela mitt liv kommer bli uppraggad: Jag tror att jag ser upptagen ut, på det där (out)här(d)liga religiösa sättet. Makeover?

tågdrömmar

Reste hem efter en helg i storstaden idag. Att åka tåg innebär alltid ett visst mått av spänning. Varje gång man svingar sig upp från perrongen hoppas man på ett SJ-moment: En dag kommer man ju hamna bredvid någon synnerligen trevlig människa, och så kommer ens singeldagar vara räknade.

Jag är lite orolig för mig själv för tillfället, eller snarare oroad över mitt omdöme som börjar bli aningen fördunklat efter en ganska lång period utan egentlig kroppskontakt.Upptäcker att personer som jag egentligen inte skulle vilja tillbringa mer max än en halvtimme tillsammans med dyker upp i diverse...tankelekar. Inte bra. Misstänker att det här beteendet kan få svårhanterade konsekvenser.

måndagsglädje

Så här långt måste jag ge den senast inledda fasen i mitt liv, nummer 5, klart godkänt.
Fas1: De omhuldade barnaåren med orubbat självförtroende & en megaloman inställning till livet.
Fas2: Självmedvetenheten vaknar på mellanstadiet. Högstadiet grundlägger en absolut övertygelse om att vissa utseenden & personligheter får räkna med ett ensamt liv. Gymnasiet med en önskan att fly över Atlanten. En tandställning som sätter stopp för planerna. Första minnesluckorna. Student.
Fas3: Utomlands. Hämningarna börjar släppa. Provar på en allvarligare depression. Rymmer hem.
Fas4: Uppsala. Pojkvän, studier, självförtroende, fler pojkvänner, en mer realistiskt syn på utseende och personlighet, flickvän, helt släppta hämningar, allt annat bra.
Fas5: Flytt, jobb, uppstart i ett helt nytt sammanhang.

trevligt trött

Är galet trött med tanke på att de senaste två dygnen innehållit enbart två olika typer av aktiviteter: Mat och sittande. Man skulle kunna lägga till en tredje gren, nämligen det gamla härliga lärakännaspelet. Non-stop trevliga kommentarer och följdfrågor, inget hycklande men ändå den där formen av ytlig trevlighet som man inte orkar med hur länge som helst. Skönt att vara hemma igen med andra ord. Som kompensation för veckans verbala tomgång har jag idag sms:at och mailat som en tok för att försöka hålla liv i kontakten med de som man inte blir helt matt av att umgås med. Hann med en stunds mobilprat med Henne i Stockholm också, någon gång ska jag försöka mig på en kort sammanfattning av vårt förhållande som bakgrund till alla de gånger Hon dyker upp i löpande text.

För övrigt kommer jag närmare och närmare internet-dating: Botten är nära.

bättre än inget

Det har hänt igen: Jag tror mig ha fått en beundrare (den som vid det här laget börjar tro att jag är självförhärligande liten subba är förlåten). Jag undrar ibland vad det är för egenskap jag har som gör att snällblyga småtöntiga killar med pojkhumor (som är så tråkig att jag totalt förhindrat alla de tiotals dåliga skämt jag hört idag från att lagras i långtidsminnet) dras till mig. Ofta tar jag det hela ett steg längre i tanken och inser att jag just nu inte alls hade behövt leva ensam på 56 kvadrat. Jag hade kunnat ha sällskap av någon på kvällarna. Det ska tilläggas att jag det handlar om ett fåtal kvällar som jag låter min hjärna förgiftas av dylika sentimentala tankar. Som den här efter har sett ännu en förlossning på teve. Jag måste sluta se på alla galna blivande mödrar som av någon anledning besämt sig för att föda med hela svenska folket, min biologiska klocka går helt i spinn, livmodern tar tillfälligt över funktionen som beslutsfattare och bestämmer att det inte längre finns tid att vara picky utan att det är dags att producera. Dags att acceptera inviten från tråkpojken för dagen. Puh, utmattande. Och tröttare lär jag bli, dags för internat tors-fre. Jej.

gillar, gillar inte

Nu börjar individer utkristallisera sig i gruppen av nyblivna kollegor. Intressant förstås. Tidigare såg jag mig själv som en social kamelont som framhävde olika delar av min personlighet i olika sammanhang (något som jag diskuterat galet mycket med min fd flickvän som är mer stabil i det avseendet), numera är jag osäker på om det stämmer. Har säkert med åldern att göra, har ju ändå förlorat alla ungdomsrabatter i år.

Det är egentligen bara en person jag inte är särskilt färtjust i; en träig, omogen & humorlös typ. Och det inte är inte den där typen av ogillande som längre fram kan vändas till vänskap. Alla mina bästa vänner som jag lärt känna på senare år har jag varit lite tveksam till på ett tidigt stadium i relationen. Ofta något slags rädsla färgad av för mycket respekt, alternativt att vissa av ens sämre egenskaper, som man ogillar extra mycket just eftersom de är ens egna, finns hos personen ifråga. Jag är till exempel lite av en besserwisser, men jobbar stenhårt på att trycka undan alla sådana tendenser. Just därför har jag noll tålamod med människor som beter sig på det sättet. Så är det alltså inte med trägrabben. inte med någon i gruppen ännu egentligen, vilket är lite oroande. Hoppas att jag snart börjar känna mig åtminstone lite provocerad av någon så att det kan växa till en lite djupare vänskap.

andrahandsinfo

Idag har jag fått en oväntad komplimang. Visserligen i andra hand, men det är i mina ögon nästan bättre eftersom man då slipper tänka på hur man skall bete sig. Inte utan att man är en riktig sucker just när det gäller komplimanger. Bekräftelser generellt är kanske mer riktigt uttryckt. Jag misstänker att jag skulle kunna acceptera alla möjliga märkliga egenskaper hos folk bara de med jämna mellanrum gav mig verbala bevis på att jag är uppskattad.

Tolkar i alla dall andrahandsinfon som ett gott omen inför framtiden. Det kanske blir bra det här.

pretto

Jag hoppas att det här inte ska bli en hopplös, pretentiös & självcentrerad variant av fenomenet blogg även om vissa farhågor finns.

Imorgon börjar mitt vuxna liv. Nytt jobb, ny stad, ny lägenhet. Nytt trevligt leende, nya trevliga frågor om uppväxthobbiespartners och trevlia sammankomster med fikafilmkvällmiddag. Jag hoppas på det bästa, men saknar...allt det andra. Hon som betytt mest av alla för mig. De som alltid finns fem minuter bort om man ringer. De som beundrar en oavsett om man är ett korkat as. De är inte lätta att ersätta.