tårar på perrong

Haft besök i helgen, av Henne i Stockholm. Åh, det var fint! Men så här efteråt känns som om det enda jag tänker på är hur ensam jag är numera, utan Henne. Det märks mycket mer efter en helg med sällskap. Man ser det på efterlämnad oreda, odiskade koppar och flera dagars färdiga matlådor eftersom man för en gångs skull brytt sig om att laga riktig mat under helgen. Nu känns det inte bara tomt utan framförallt jädrigt förvirrat. Varför ser jag inte bara till att vi blir ett par igen? Varför har jag så förbannat svårt att ses oss tillbringa ett liv tillsammans? Varför kan jag inte tänka mig att skaffa barn eller gifta mig med Henne när jag vill ha henne nära hela tiden, alltid?

En och annan delförklaring kan jag förstås skaka fram, som att jag vet att jag inte skulle fixa att leva tillsammans med Henne utan att bli en olycklig bitter gnällkärring. Därför att mitt något sköra självförtroende behöver försäkras om att jag inte är helt hopplös relativt frekvent, och det kommer inte att hända. Därför att det finns så många områden i vardagen där vi har så monumentalt olika uppfattningar om saker och ting att vi inte kan mötas på halvägs. Därför att jag måste dejta runt lite, för att se var felet ligger. Om det är jag som inte klarar av situationen eller om det är Hon.