klädkod

Då var julen färdigfirad. Inte så skoj alls, jag hör till dem lyckligt lottade som har en (hyfsat) funktionell familj att fara hem till. Jag hann även beta av ett par barndomskompisar och deras nyfödda barn nu under ledigheten. Min omgivning har gått igång på här med barn fullständigt vad det verkar. Tror inte jag är där riktigt än, men det beror nog mer på livsomständigheterna för tillfället än min inställning generellt.

På juldagen var jag med ett gäng gamla bekanta på ett uteställe i min uppväxtstad. Det är som det är, juldagen är obligatorisk utgångsdag i alla mindre städer. Numera är jag dock så gammal att det är helt okej att sitta på en hygglig restaurang med gigantiska fönster riktade åt ut mot den s.k. partygatan istället för att själv ragla omkring därute (vilket jag, det ska erkännas och inte utan en viss stolthet, mycket sällan gjort). 

Man kan sammanfatta kvällen med att man fick se ett och annat genom det där fönstret. För egen del slogs jag framförallt av vilket mode som uppenbarligen råder på högstadie- & gymnasienivå numera. Vi snackar kjolar och skjorts så korta att så gott som alla visar upp åtminstone nedre delen av skinkorna och till det skor med klackar så höga att jag först motvilligt blir imponerad av folk över huvud taget tar sig fram, för att sedan inse att just "ta sig fram" är ett passande uttryck eftersom de inte direkt skrider. Och den här lätt porriga känslan hela outfiten inger, visst måste det vara tänkt så? Eller är det jag som totalt tappat greppet?

Jag träffade en gammal pojkvän och fikade under helgerna också, en eftertänksam person som inte agerar i brådrasket utan tänkter till först. Sådana människor är generellt bra att samtala med får man säga. Jag redogjorde självklart för juldagen och gled sedan in på mina egna klädstrategier vid utgång. Förr, när sjävförtroendet var mer än taskigt, var mitt mål att jag inte skulle märkas om jag kom in i ett rum men att man skulle tycka att jag var snyggt klädd OM man såg mig. Hu, så sorgligt. Mitt vuxna jag har en lite mindre självförnekande hållning och tar gärna på sig något som syns DIREKT. Undrar om kidsen på stan redan kommit till det stadium som det tog mig flera år att nå? De kanske har insett att det är rätt kul att synas, inte glida runt som skugga i bakgrunden och hoppas på att upptäckas av någon vänlig själ. Inte omöjligt att det är så, och i så fall är nog dagens klädkod inte så tokig trots allt. 

För övrigt köper Hon och jag julklappar till varandra (d.v.s. de jag köper till är syskon + föräldrar + Henne, och hon köper till mig. Enbart mig). Den klapp som jag köpt är löjligt dyr, till och med för en som gillar att ge bort presenter. Vi ska se till att utväxla dem om ett par veckor. Tänker inte ens ge mig på någon ytterligare tolkning av det här.

Nyår kommer för övrigt att firas in på jobbet, hoppas på en liten paus framåt småtimmarna då jag ska avlägga årets löfte som redan är packat och klart: -09 ska bli året då jag äntligen röjer upp i relationsträsket mellan Henne och mej. Jej.

dumpa

Oopps. Verkar som om jag oroade mig i onödan. Igår fick jag ett mycket märkligt samtal och dejten är härmed inställd. Jag känner mig lite lurad, främst eftersom det inte varit jag som varit drivande alls hittills. Tvärtom försökte jag redan morgonen efter underlätta ett avslut, så att ingen skulle känna sig tvingad att uppehålla kontakten. Men så haglade komplimangerna och aktivitetsinbjudningarna, och då tänker man ju förstås att det kanske kan bli något ändå. Skumt. Ibland funderar man lite på hur folk tänker.

Hur som helst så var det mitt livs första dumpning (man kanske iof inte kan kalla det här ett förhållande, men en dissning är det likväl), vilket väl i sig är patologiskt. Det behövs knappast någon doktorsgrad i psykologi för att kunna uttala sig om mekanismerna bakom ett sådant beteende. Har därför bestämt mig för att nackdelarna delvis vägs upp av fördelarna. Ska man bli dumpad är det här nog en av de bättre varianterna.

associera

I helgen ska jag på blind date. Ska man vara noga är den kanske egentligen inte helt blind, vi har träffats en gång tidigare & vid det tillfället hann vi dessutom se en hel del av varandra. Nu är det över en månad sedan vi sågs, vilket gör att det faktiskt kommer att kännas rätt märkligt att ses igen nästa lördag. Jag blir i sådana här lägen nervös av två anledningar.

1) Jag är rädd att den jag ska träffa ska ha missuppfattat vem är jag är. Hon/han kanske minns mig som betydligt snyggare, som mer intelligent eller som mer kunnig inom något område, vad det nu kan vara. Alla vet ju att verkligheten inte alltid når upp till fantasins högt ställda förväntningar. Extra illa blir det nu när det gått såpass lång tid med bara ett fåtal strösamtal per telefon för att underhålla den bräckliga relationen: Kort sagt alldeles för många tillfällen att dra felaktiga slutsatser av obetänksamt yttrade kommentarer och alldeles för lång tid att spinna ihop en fantasiväv av de få trådar som finns till hands.

2) Jag är rädd att jag ska tycka att samtalet är tråkigt bara för att jag har svårt att ta mig förbi det första stadiet med tomma fraser som man nödvändigtvis måste igenom om man ska lära känna en ny människa. När man inte har några gemensamma upplevelser att relatera till så finns det så frusterande få ingångar till associerade ämnen som motparten förstår är en naturlig följd eftersom hon/han vet att det finns en länk. Jag lider av att inte kunna göra ämneshopp via outsagda mellansteg eftersom det är den typ av samtal som jag uppskattar mest. Risken finns att dialogen till helgen mest blir en samling smått desperata ämnesval för att undvika en eventuell obekväm tystnad i kombination med en lätt förutsägbar konversation som följer gängse sociala mallar. Kan bli intressant...

grön

Jag har bytt arbetsplats i dagarna, vilket kommer ske upprepade gånger de närmaste två åren. Å ena sidan tillfredsställer det förstås min något rastlösa natur, å andra sidan avskyr jag att begränsas av att vara ny på jobbet. Man hittar ingenting och ingenstans, känner inte till några rutiner och förväntas vara förbannat trevlig mot allt och alla. Dessutom måste man hela tiden visa framfötterna. Hu. Saknar redan mina forna arbetskamrater. Men, men.

Det är nog så att jag är inne i en svacka igen, vilket inte är så konstigt eftersom jag verkligen förbrukat alla mina endorfinlager de senaste helgerna. Jag har haft det förbannat trevligt, aktiviteterna har radat upp sig framför mig, jag har träffat nya bra människor, fördjupat relationen till gamla vänner och, kanske minst lika viktigt: Jag har äntligen lyckats haspla ur mig en hel del av det jag jag funderat på kring Henne och mig. Hon tog det bra förstås, det gör hon alltid, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Nu har vi alltså åter pausat vårt förhållande på mitt initiativ. Undrar om jag någonsin kommer få ordning på hur jag känner och vad jag vill. Jag får dubbla signaler från alla receptorer. Intellektuellt inser jag att en person inte kan fylla alla ens behov. Man kan inte kräva att den man väljer att leva med ska vara intresserad av precis allt man själv gillar. Samtidigt tänker jag att det måste finnas minimikrav, ett minsta antal gemensamma nämnare att basera förhållandet på.

Emotionellt är resonemanget lika tvetydigt. Sannolikheten att jag någonsin träffar någon som jag klaffar så perfekt med som Henne är nästan obefintlig, samtidigt som jag inte mår bra när vi är tillsammans eftersom jag tappar så många sidor jag gillar hos mig själv. Undrar om parterapi kan vara svaret trots allt, är nog egentligen en mer konstruktiv metod än den jag valt som går ut på att tokdejta (så gott jag kan) en period i hopp om att på så sätt reda ut mina känslor.

Suck. Jag undrar om jag inte borde dra in mitt tillstånd att fatta några som helst beslut i nuläget, allt är alldeles för suddigt.