moody

Åh, det här kommer bli en lång standardutläggning om ett sönder- & överanalyserat fenomen, men klart är att om diagnosen PMS inte fastställs imorgon dag så går jag en skrämmande mörk höst till mötes. Att döma av den humörsvacka jag just nu befinner mig i. Idag har jag hela dagen burit runt på ett förbannat frö som bara väntat på ett lämpligt tillfälle att slå ut i full blom. Men det fick aldrig riktigt chansen att slå rot: Alla på jobbet uppträdde exemplariskt, det gick hur lätt som helst att fixa till en bokningsmiss jag lyckats få till på nätet, mina föräldrar efterskänkte ett litet lån & kvällen var hur trevlig som helst. Var förstås tvungen att få utlopp för mina aggressioner på något sätt & började följaktligen med att behandla ett par begynnande akneblemmor på ett synnerligen omilt sätt (med följden att jag nu har hy som en prepubertal yngling). Eftersom harmonin inte oväntat vägrade att infanna sig efter detta gav jag mig på nästa offer, som naturligtvis blev Hon i Stockholm. Vi träffades i helgen som gick och det var nästan, nästan så att jag funderade på om jag inte ändå skulle tvinga in oss till en kompetent terapeut och göra ett nytt försök som par. Man skulle utan att överdriva kunna säga att alla sådana tankar idag är totalt bortbåsta. Alla de färskare, & även en del av de äldre nästan glömda, incidenter som ledde fram till ett avslut bubblade upp & klargjorde med all önskvärd tydlighet att parterapi inte är någon storslagen idé.

Hade jag bara vara ilsken hade ändå allt känts skapligt, jag tycker egentligen att det är rätt roligt med humörsvängningar. En kväll hade jag en lång diskussion med en före detta pojkvän om det där. Han föredrog ett jämnt & fint humör, utan vare sig höga toppar eller djupa dalar. Jag förordade stark den motsatta varianten. Bättre att betala för sina småmaniska faser med lite nedstämdhet. Kontraster är allt. Just nu är det lite svårare att argumentera för samma ståndpunkt, känner mig riktigt låg. Den som träffade mig för första gången nu ikväll skulle aldrig känna igen mig som ansvarig för de lätt hybrisbetonade inlägg som senaste tiden lagts upp på den här sidan. Just nu är jag en blek, självkritisk kopia av mig själv som bara väntar på morgondagen med förhoppningen att det bara ska röra sig om lite hormonella svängningar trots allt.

konferera

I dagarna tar jag ytterligare ett par steg i riktning mot ett liv som vuxen (skulle gärna ha använt ordet vuxenpoäng om det inte hade gått total inflation i användningen av uttrycket) genom att gå på konferens, en tvättäkta sådan med namnlapp, moderatorer och fika överallt. Nu tillhör jag i och för sig de som samlat tantpoäng ända sedan jag först öppnade munnen och formulerade en tvåordsmening, men tycker ändå att jag känner mig lite närmare ett liv som yrkesetablerad icke-ungdom efter dagens aningen trista faktaupprapningar.

Upprapningar som avslutades med en bankett. Som i sin tur fick mig att fundera på vad det är i mitt uppträdande som gör att män i yngre medelåldern gång på gång verkar tycka att jag är ett lämpligt objekt att rikta in sin charmoffensiv på. Det händer tusan hela tiden. Jag får mail av människor jag inte sagt mer än hej till, men som ändå tycker att jag "är en underbar tjej". Nu sist var det en trettio år äldre förmåga som skickade ett Kirkegaardcitat av oklar anledning. Tro mig, den här typen av uppmärksamhet är ungefär lika smickrande som ett nyp i arslet, eller för att ta ett exempel från min uppväxts mindre lyckliga dagar: Lika smickrande som när någon packad grabb på Bogrens bjöd upp till en slemmig tryckare. Det handlar bara om huruvida man har bröst eller inte: Noll personbundenhet, noll betydelse. Krasst, men sant. I mitt fall finns dock troligen ytterligare en & annan faktor, samtliga mindre roliga att erkänna. Jag gissar att jag måste utstråla en otroligt stark vilja att bli omtyckt, i kombination med en mesighet (om man inte gillar omskrivningar) eller snällhet (om man man är mer lagd åt inlindade omdömen) som gör att jag inte säger ifrån. Det är förbannat svårt att vara otrevlig helt enkelt.

salong 11

En väldigt trevlig helg är till ända. Som tur är ser kommande helger väldigt lovande ut, söndagsångesten har alltså inte infunnit sig.

Lite smolk i bägaren fanns där förstås. I lördags var jag på bio och blev riktigt upprörd. Filmen var Patrik 1,5, & lika frikostigt med homokärlek som där var på filmduken, lika många högljudda smyghomofober fanns det i publiken. Mest fåniga tonårsfjollor som åmade sig med något slags skräckblandad förtjusning: "Allstå, åh va äckligt! Å dom måste ju typ turas sen. Usch!" osv. Jag försökte mig på lite tillintetgörande stirrande när vi tågade ut, hoppas att budskapet gick hem. Den typen av laddade blickar tillhör visserligen inte mina talanger, men var tvungen att försöka mig på någonting. Jag måste erkänna att jag blev smått chockad över hur folk betedde sig. Det hela utspelade sig dessutom i en stad som jag vill minnas att jag tidigare beskrivit som "ett tolerant vakuum". Kanske inte. Det kan inte ha varit roligt att var bög på Fyrisbiografen salong 11 kl 20.50 igår.

aldrig rätt tid aldrig rätt plats

Långhelg på ingång - lämnar stan som vanligt, tänker inte vara hemma en helg nu på en månad. Perfekt, även om jag inser att det är riktigt svårt att lära känna nya människor när man envist klamrar sig fast i gamla bekantskaper som bor långt, långt borta. Extra svårt är det att träffa potentiella dejtingobjekt när man inte är på hemmaplan. Snart måste jag nog komma över mitt inneboende ganska uttalade motstånd mot internets dejtingsajter och faktiskt göra ett allvarligt menat försök. Dejtingsajter känns direkt kopplade till desperation och misslyckande på något sätt. Känner i och för sig en & annan väldigt omisslyckad person som har lyckats vaska fram riktiga guldkorn via tangentbordet, men tror ändå att jagbehåller min konservativa hållning ett tag framöver trots att jag intellektuellt sett förstår att det i mitt fall är direkt kontraproduktivt .

Annars så är det nog så att jag lite småsugen på en redan upptagen förmåga. Inte så allvarligt, vi jobbar i samma bransch och kommer att ses en hel del framöver vilket innebär att jag med största sannolikhet kommer att tappa intresset så småningom. Jag är rätt enkel på det sättet, eller snarare så att jag har en stark självbevarelsedrift. Får man inget gensvar lägger man ner: Alternativet är ju gå ner sig fullständighet, och det är inte min grej eftersom det troligen skulle urarta totalt. Det bor en liten martyr i mig som med alla medel måste hållas tillbaka för att undvika att den i mina ögon riktigt pissiga egenskapen integreras i min person. Personen ifråga är väldigt bra i alla fall, jag har börjat umgås en del med flickvännen som också är synnerligen trevlig. Tur att jag inte är så road av intriger, kunde annars ha blivit en riktig soppa...

silikon

Idag har jag varit en sann mönsterelev. Innan klockan var två hade jag 1) dammsugit 2) tvättat och bäddat rent 3) producerat veckans trista matlådor samt 4) ringt upp samtliga familjemedlemmar för det obligatoriska helgsamtalet. Vanligen sparar jag alla ovanstående punkter till niosnåret på kvällen, oftast med resultatet att jag är trött och förbannad när jag väl lägger mig. Så inte idag. Jag har dessutom läst cirkus hundra sidor i månadens bokklubbsbok, bläddrat igenom alla delar i DN och läst om min nya idol i Nöjesguiden. Ska inte ens nämna vem det är. Antar att det klassas som patetiskt med idoldyrkan när man för länge sedan passerat tonåren. Å andra sidan är det inte fel att få beundra folk lite på avstånd.

Ett av dagens samtal tog en något absurd vändning som jag självklart spann vidare på i min ensamhet efter att jag lagt på luren. För att sammanfatta läget så har jag en sådan där bröstcancergen, vilket innebär att när jag producerat mina eventuella barn är det bäst om jag opererar bort en del kroppsdelar. Nu verkar det som om det kan bli aktuellt med ett ingrepp betydligt tidigare än man skulle kunna tro med tanke på att det knappast är några barn på väg i dagsläget. I våras blev jag erbjuden kontakt med en plastikkirurg, men tackade nej eftersom jag ju ändå är ung. Men det är jag uppenbarligen inte längre, tjugofem är tydligen något slags rekålder. Så snart kommer jag kanske sitta här med bröstimplantat. Galet är bara förnamnet. Jag blir mest fnittrig när jag ser det framför mig, ordet silikon dansar för ögonen & med det trutande munnar, små bikinis och Slitzomslag. Antar att man i alla fall får lägga in några önskemål om hur man tänker sig sina framtida behag. Även det en surrealistisk situation. Ska man plocka med en bild som hos frisören kanske? Gissar att resultatet skulle bli precis lika misslyckat som det blev sist jag rev ut en sida ur Solo (vilket var på högstadiet, jag ville ha samma lugg på Fucking Åmål-Elin). Jag får nog ändå satsa på en proportionerlig variant som passar mina gamla sportbehås, blir så dyrt annars.

nonono

Längesedan jag fick till något inlägg. Skrivkramp eller möjligen tristess är förklaringen. Denna förbannade vardag, som inte på något sätt är dålig men inte inbjuder till starkare känslor än möjligen lite hunger till lunch och trötthet fram på kvällen. Åh, jag har varit så bortskämd inser jag nu. Så mycket roligt som jag har haft de sista åren. Hur ska man lyckas matcha det när man spenderar all sin vakna tid på jobbet? Som återigen inte är dåligt alls, snarast så att jag är övertygad om att jag har ett av de allra bästa jobb som finns. Om inte ens jag vill jobba, satan vad trist det måste vara för en majoritet av befolkningen.

Förra helgen var superb, utom möjligen då att jag trillade dit på Henne igen. Var väl inte helt oväntat, men likväl lite irriterande. Inte en chans att jag orkar inte dra igenom hela valsen igen. Nonono. Ska skärpa mig och försöka mig det så kallade dejtandet, vilket jag i ärlighetens namn bara ägnat mig åt två gånger i livet, bägge gånger med ganska pinsamt resultat. Första gången blev jag uppbjuden på Dooley's till dejtens brors lgh, som dejten förutseende nog lånat nyckeln till. Sunkigt på alla sätt (Dooley's!? Lånad lgh!?). Andra gången resulterade i en pinsamt tafflig sexuell insats från bägge inblandade. För min del kändes det lite som att ha att göra med ett småsyskon, vilket förstås gjorde det aningen svårt att få till någon äkta glöd. Om jag mot all förmodan skulle uppnå någon typ av framgång hör jag av mig snarast.