anti

En vecka sedan sist, av den enkla anledningen att jag varit så förbannat upptagen. Och, ja, nästan smålycklig. Det knepigt det där att man alltid känner som starkast för att förmedla sina känslor till andra när man är nere. Eller kritiskt. Eller upprörd. Dessutom är det så mycket lättare att få folk med sig. Prova själv, negga lite på jobbet så ska du se att åtminstone ett par stycken surkart hänger på och snart är hela fikarasten en fullskalig litania över grått väder, cykelturer i regn och taskig övertidsersättning.

För egen del jobbar jag ganska hårt med mina antitendenser. Har man väl börjat syna olika företeelser i sömmarna är det svårt att sluta, och letar man så hittar man allt något som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Värst är det när man inte ens bryr sig om att leta utan helt instinktivt väljer att förespråka motsatt uppfattning jämfört med majoriteten. Som Stig Larsson-böckerna: Jag vet fortfarande inte om jag på riktigt tycker att det var en ganska fattig läsupplevelse eller om jag bara gått på antiautopilot.

Andra situationer då jag gärna utan att tänka intar en anti-pose är så fort diskussionen närmar sig manligt-kvinnligt kontra biologisk-socialt arv. Jag är absolut med på att det finns klara biologiska skillnader mellan könen. Jag är också med på att det kan vara svårt att renodla vad som är vad. Däremot är jag inte med på alla dessa kategoriska påståenden som folk gödslar med, folk som uppenbarligen inte orkar tänka mer än ett steg. I förra veckan var jag på föreläsning om smärta. Föreläsaren etablerar snabbt fakta: Kvinnor upplever smärta starkare än män och kommer ihåg den en längre tid. Det beror på att specifika minnescentra i hjärnan är större hos kvinnan. Följden är att kvinnor i större utsträckning än män får kronisk smärtproblematik. Auditoriet nickar, alla accepter utan omsvep att det här något biologiskt, inget man kan göra något åt. Uppenbarligen ligger det hela i kvinnans natur. I nästa mening berättar samma föreläsare om hjärnans otroliga anpassningsförmåga, att de områden som används utvecklas i större utsträckning än andra och att vi bildar nya hjärnceller hela livet. Borde inte alla då dra slutsatsen att det kanske inte bara är biologin som spelat in här, utan också hur man fostrats? Vad man fått utveckla för talanger? Vilken stimulans man fått?

Åh, jag tror inte att det blev så tydligt som jag skulle önska det där. Efter ovanstående del av föreläsningen hamnade jag dessutom i den klassiska diskussionen om huruvida män kan vara lika vårdade som kvinnor under spädbarnsåret. Morr, man blir matt.

Lite mindre pretentiöst: I veckan har jag pendlat upp till Storstaden igen. Tror nog att jag åter måste kalla mig flickvän. Något oväntat kulminerade det hela på ett sätt som jag har svårt att redogöra för ordentlig. Vi kanske kan nöja oss med att det var riktigt bra, avklätt och väldigt ömsesidigt, vilket tidigare varit något av ett problem. Dessutom väldigt tyst, av ett antal olika skäl. Ännu har jag inte tagit upp den stora Framtidsfrågan. Gjorde ett halvhjärtat försök med ett textmeddelande som förstås inte fick något svar. Vilket det i sanningens namn inte heller förtjänade, det finns ämnen som måste diskuteras öga mot öga vilket också är huvudproblemet i dagsläget.