klarhet

Allt bara rullar på märker jag, man hinner inte ens tänka så har en - två -tre veckor - en månad gått. Läskigt är bara förnamnet, ordet "vuxen" får en helt ny innebörd. Tidsbegrepp tappar sin betydelse, sex månader är inte längre tid nog för att hinna med allt det där man förr hann. Istället är ett halvår en radda vardagar och helger som är nog så trevliga, men alltför välfyllda och välplanerade för att man ska hinna uppfatta hur många dagar som gått.

Uppdatering: Sedan sist har en nära vän och hennes flickvän tvingats genomföra en sen abort. Hemskt är bara förnamnet. Jag kan inte ens tänka tanken som skulle ta mig närmare en verklig förståelse utan att det gör ont i bröstet. Vilket i sin tur leder till att jag kopplar på alla tillgängliga försvarsmekanismer och helt blockerar de känslor som eventuellt skulle ge mig åtminstone en uppfattning om hur det känns för dem.

Vad gäller helgen har jag synnerligen höga förväntningar. Förra lördagen skrev jag ett sms till Henne (och jag vet att det är tröttsamt, jag har tråkigt ut alla mina nya och gamla vänner inklusive syskon och andras vänner genom att berätta valda delar av den förbannat långa följetong som vårt förhållande utgjort) där jag faktiskt lyckades uttrycka vad jag har för frågor om oss, om henne och om vår eventuella framtid (jag får ju inte ur mig något när vi träffas, och då beskriver jag mig ändå som verbal). Hon blev sur (berättigat) och tyckte att man ska diskutera sådant här öga mot öga (sant) vilket resulterade att jag hoppade en resa hem till mina föräldrar (mamma missnöjd förstås, det här är inte hennes favoritämne över huvud taget) samt en smörrebröd + snapsmiddag för att istället boka tvåvåningståget norrut ikväll. Planen är som följer: Jag tänker äntligen, äntligen, äntligen göra ett ärligt och vuxet försök att få klarhet i hur hon och jag känner. Är det så att det kan fungera är jag beredd att göra ett försök, känns det tvärtom som om vi kommer fortsätta att trampa vatten flera år till så ger jag upp. Jag klarar det nu, för ett par år sedan var det inget alternativ. Jag hade gått under om jag hade förlorat henne. Det kommer jag att göra den här gången också, men jag kommer åtminstone klara av att uppehålla en fungerade fasad utåt.

Orealistiskt? Oh yes, men efter år inne i relationsdimman hoppas jag återvända hem på måndag med en ny känsla av klarhet.