förnuft & känsla

Lika bra att spinna vidare på samma tema antar jag, det här med att dras mellan det man borde och det man vill. Helgen som gått var ett strålande exempel på att det kan bli ganska bra att försöka kombinera de båda.

Upptakten skedde i torsdags kväll. Jag hade laddat för en helkväll ensam hemma efter en skapligt aktiv vecka. Lite lugn, lite vin, lite bok, lite film var planen. Men så spårade det hela ur totalt. Jag vet inte hur det gick till, bara att samma sak händer en eller ett par gånger varje år. Helt plötsligt satt jag och grät till uppenbart patetiska förvecklingar i handlingen på Grey's Anatomy. I nästa stund rullade ensamscenariot igång i min förvirrade hjärna och så var den mentala tomhetskänslan ett faktum. Ett par mer eller mindre genomtänka sms senare låg jag i sängen och kände mig fortfarande...tom.

Fredag morgon: En klar förbättring förstås jämfört med tillståndet kvällen innan, men ändå en lurande känsla av att den kommande kvällen inte skulle bli så trevlig den heller. Dags för åtgärd alltså. Jag flexade ut 15.20, panikcyklade hem, duschade, packade och drog iväg till stationen där nästa tåg till Stockholm gick 16.05. Trodde jag, det var ju försenat förstås. Inte bra för impulsiviteten kan jag meddela, att tvingas stå på en perrong 25 minuter och tänka igenom sitt beslut. Biljetten var ju hur som helst köpt, 18.22 gled vi in på T-centralen och en timma senare var jag på fest någonstans på Söder med Henne, ett par vänner sedan tidigare och ett gäng nya bekantskaper som samtliga verkade jäkligt trevliga. En lång utekväll följde, en mycket bra sådan dessutom.

Lördag morgon: Klev upp efter fem timmars sömn och var galet pigg. Spenderade dagen med Henne, köpte en (dyr) födelsedagspresent till min syster och tog motvilligt tåget tillbaka på eftermiddagen för att hinna med nästa tillställning. Den med pliktförtecken. Som förstås visade sig bli en skaplig succé den också. Bra folk, finfin stämning och äntligen lite kontakt med människor utanför jobbsfären i den här staden.

Yes, så nu är jag nöjd och glad igen. Och lite stolt över att jag för en gångs skull inte låtit praktikaliteter (tid och pengar med andra ord, en aningens dyr helg det här) komma i vägen för det som känns rätt.